Tweet!

Jacqueline: Chirp!
Drama: Tweet!
Drama to E: What! Like you never had a long distance relationship?
E: Not one with bird noises.
– Entourage, säsong 5, avsnitt 1

Jag har, föga förvånande, blåst igång ett Twitter-konto.
Känns nästan obehagligt frisläppt att nu blogga utan längdbegränsningar efter 26 sms-långa »tweets«.
Skoj grej, detta twittrande. Plötsligt går en pirrig kittling genom en viss klick av internetorienterade journalister, bloggare och mediefolk. Det är bloggsommaren 2005, over again. Något nytt och spännande håller på att formas, en cellorganism som fördubblar sig med stadig kraft. Vissa vet inte vad de ska ha det till, andra går bananas och misstar det för sin slutna Facebook-status. Björn af Kleen, en gång uppburen bloggare men sedan länge förtappad i gammelmedias buttra bakåtsträvarmentalitet, skriver den obligatoriska hatartikeln mot de förra.
Det bildas, återigen, en missuppfattning om att utövarna av en viss publiceringsform har något gemensamt i sitt innehåll.

Och precis som efter bloggens intåg drabbas man efter ett tag av den stora Twitter-stressen. Man rycker till vid minsta uppdatering, drabbas av blixtrande dåliga samveten, har inte vant sig vid att informationen nu också kommer därifrån.
Tur då att man har hundra sidor P.O. kvar att plöja, och kan hitta tillbaka till ro och stilla solitud i hederliga, ointeraktiva boksidor.
Är på sidan 470. Han har nu nått till alkoholismen. Det är isande skildrat, och jag läser med skräckblandad förtjusning.
Har svårt att säga varför med mer än att alkoholismen, och rädslan för den, är och har varit ständigt närvarande i mitt liv, på alla möjliga plan och i alla tänkbara riktningar.
När han beskriver hur han mot slutet alltid förhöll sig klart och ärligt till alkoholismen, hur han aldrig ljög om den, hur han liksom motade vänner och familj i grind genom att gå till offensiv attack och erkänna den innan de hann klanka ner på den, då är det som om någon lägger en iskall hand på min ryggrad.
»För sin hustru dolde han intet, men han såg på hennes sorgsna ögon att hon hört analyserna några gånger för mycket, och noterat att ingenting hänt i praktiken.
Att hans klarsyn var fullständigt improduktiv.«
Återigen: att läsa P.O. är som att träffa en ny vän och upptäcka att man på något plan alltid känt varandra.

Bret Easton Enquist

Per Olov – snyggast i författarsverige?

370 sidor in i Ett annat liv blir det uppenbart vilken namedropper P.O. Enquist är.
I olika sammanhang – där författaren antingen träffat, stött på, blivit vän eller ovän med personen i fråga – nämns: Ingmar Bergman, Bo Strömstedt, Steven Spielberg, George Lucas, Ulrike Meinhof, Olov Palme, Max von Sydow, Bibi Andersson, Allan Edwall, Lars Gustafsson, samt en uppsjö av journalister, ministrar och kulturprofiler.
Roligast blir det när han (berättarjaget är ju en han) skriver om castingprocessen av hans första Broadway-pjäs på 1970-talet:
»Jack Nicholson säger sig vara intresserad, men vill inte spela teater längre, det antyds att han föredrar film – då kan man vara full på kvällen; det går ju inte på en teater. Det är en synpunkt han förstår, och sympatiserar med, men det är synd på så rara ärter.«

Hamm och hantverket

Underbyggt svårmod.

Har just tagit mig ur ännu en hejdlös jobbvirvel, spenderade fyra kvällar i rad på kontoret förra veckan, jobbat två helger, skickade till tryck i dag.
Men det har varit väldigt inspirerande, vilket var välkommet efter en höst då jag, för första gången och säkerligen ganska naturligt, kände att jobbet jag har, det jobb jag en gång längtat så hårt efter, faktiskt började bli... tja, vardag.
Anledningen till nytändningen beror på att jag försökt hitta ett nytt förhållningssätt till porträtten och reportagen jag skriver. Liksom löst ett problem med mina texter jag gått och gnott på länge, utan att kunna sätta fingret på.
Det handlar om redovisningsplikt. »Det värsta som finns i magasinstexter«, som min redaktionschef uttryckte det. Ofta hamnar jag i långa, ganska tråkiga textsjok som liksom ska skildra ett helt händelseförlopp. Täcka hela storyn.
Nu har jag istället försökt fokusera på anekdoterna och småstorysarna, skrivit de allra roligaste och mest spännande delarna av ett jobb först, och sedan pusslat ihop det till en längre text – givetvis med något slags dramaturgisk ram.
Och det funkar! Plötsligt tillåter jag mig själv att nämna små detaljer som annars kommit bort eftersom jag ju måste berätta exakt hur det är! En måhända självklar insikt, kan tyckas, men man måste nog jobba sig fram till den.

Men så finns det såklart också texter där själva redovisandet är en del av poängen.
I GQ:s decembernummer (som jag köpte i LA och inte tagit tag i först nu – det tycks alltid ta en dryg månad att plöja tidningshögen efter en USA-resa) har de ett porträtt på Jon Hamm, och det börjar precis sådär långrandigt och heltäckande som många amerikanska porträtt har en tendens att göra.
De beskriver ingående hans uppväxt, med en mamma som gick bort när han var tio och en mycket äldre, väldigt frånvarande pappa. Det tar ett ganska långt tag innan jag inser att man i barndomsskildringen hittar en av nycklarna till hur Hamm bygger sin karaktär i Mad Men – den tillslutna, under depressionen uppvuxna Don Draper. Och när porträttet väl kommer fram till den audition han gör för Mad Men-skaparen Matthew Weiner kommer ett stycke i texten som är närmast gåshudsframkallande:
When Hamm left the room after his first audition, Weiner turned to his casting director and said, with absolute confidence, »That man was not raised by his parents.«
Kyligt.

Hamm-jobbet hittar ni här.

Explosioner

Jag för just nu en diskussion om Eagle Eye och actiongenrens inneboende larvighet på Weird Science – där Fredrik Strage nu gått i svaromål. Att skriva om actionfilmer med sånt allvar blir ju i sig ganska larvigt, med det finns något däri som känns ganska viktigt.

Meddelande till mina bröder: den här Weird Science-länken innehåller bara mina texter!

Låt BIG bebygga Slussen

Danskt genidrag vid Slussen. Bilderna är klickbara.

Av alla stora förändringar i Stockholm, alla nybyggnationer och stadsplaneringar, kommer Slussen nog vara den allra största, allra viktigaste som sker under min livstid.
Snacket om hur vi ska förändra denna söndervittrande trafikkringla har pågått länge nog, och själv lär jag ha närmat mig 40-strecket innan förändringen är helt färdigställd.
Svenskan har nu startat en debattserie om de förslag som ligger på bordet, och Eva Eriksson börjar bra med att avfärda fransmannen Jean Nouvels märkliga idé att bygga över bron mellan Katarinavägen och Skeppsbron.
Av de fem förslag som under hösten ställts ut på Stadsmuseet var Jean Nouvels det enda som fick mig att bli direkt illamående. Det berodde väl visserligen en del på den parodiskt kackiga vepan som arkitektkontoret ställt bredvid sin frigolitmodell (såg ut som något en Photoshopklåfingrig gymnasieelev totat ihop) men mest var det fransmannens absurt platsfrånvända påfund att bygga ett prångigt, krångligt kluster av butiker och »basarer« på bron mellan Söder och Gamla stan som fick mig att snegla efter närmsta papperkorg.
Att försöka locka med att idén är lånad från Ponte Vecchio i Florens – vilket i princip bara skulle innbära att man förlänger Österlånggatan över Slussen, medeltid-galore! – blir mest en påminnelse om vilken omodern utgångspunkt Nouvel tycks ha haft.

Så vad finns kvar då?
Norman Fosters bumerang-broar över vattnet är visserligen fina, men tämligen poänglösa (en av broarna går ju faktiskt bara tillbaka till Söder – den leder ju ingen vart!). Wingårdhs klossiga mur mot Gamla stan känns mest bökig och utestängande. Nyréns är sedvanligt tråkiga.
Av de fem förslagen är det bara ett som väckt pepp hos mig, och det var danska BIG:s förslag att bygga ett par gigantiska, sluttande cylindrar över Södermalmstorg och utanför KF-huset. De runda formerna blinkar lite skönt mot gammslussen, och sluttningen kanske kan få en släng av samma stad-på-tak-känsla som nya Operahuset i Oslo (som man kan skejta på!). Dessutom är dessa diagonalt skurna glashus de enda som skapar ett hyfsat mäktigt och storslaget intryck – något vi faktiskt behöver.
Men framför allt: de täpper de inte till. För mig har Slussen alltid gett en unik känsla av vidd och breda vyer mitt i stan. Det verkar BIG, till skillnad från Jean »Medeltid« Nouvel, fatta, och skapar en mäktig öppning – både ut mot Saltsjön och in i Södermalm.
Enda hindret är väl att BIG vill vrida Gondolen 90 grader, så den pekar inåt Södermalmstorg, vilket garanterat lär få ett gäng illvilliga bakåtsträvare från Mosebacke att skriva DN Kultur-sponsrade debattinlägg.

Yimby har bra överblick på förslagen här, med kreativa Youtube-klipp, och Stockholm Stad har den officiella redovisningen.

Hårdast

»Mitt crew är alltid redo, jag behöver inte säga ›action‹. Jag tittar på kameramannen och han sätter på kameran.«
– Clint Eastwood, i Dagens Nyheter

Nostalgi

A och jag, Umeå, sent nittiotal. Foto: Öjeryd.

Fick ett mail från en gammal kompis med en serie inscannade, cirka tio år gamla fotografier föreställande mig och min dåvarande klasskompis, tillika än i dag nära vän, A.
Inte undra på att man gått omkring i ett slags svindelliknande nostalgiskt haze i två dagar.
Jag hade ju aldrig sett bilderna förut, inte ens när de togs (fanns ingen display bak på de där kamerorna). De har inte lagrats i min minnesbank, inte suttit i mina fotoalbum, finns inte med i min egen historieskrivning – vilket på något sätt förstärkte avståndet mellan vem jag var då och den jag är nu.
Det var dåtiden, obearbetad och rå.

Sedan läser jag en Michael Chabon-krönika i decembernumret av Details som, i alla fall momentärt, drabbar mig med en sådan djup igenkänning att jag för en stund slutar äta mitt i middagen.
Han skriver om de vanföreställningar han har kring sin barndom, hur han vet att han aldrig mer kommer att få återse sina morföräldrar, sin schnauzer-hund Fritz och alla andra människor och företeelser från tiden innan han blev vuxen.
»And yet«, fortsätter han, »always, lurking somewhere in the back of my mind is an unshakable, even foundational knowledge—for which certainty is too conscious a term—that at some unspecified future date, by inspecified means, I will return to those people and those locales. That I am going back.«
Det var något i det där, förmodligen pådrivet av de gamla bilderna, som satte sig. Den där känslan av att ens riktiga jag, liksom själva defaultläget, sitter i den man var innan man fyllde tjugo.

Den känslan ger mig hurven nu när jag skriver ut det, som ett klibbigt freudianskt klister som drar en bakåt, inte framåt.
Kanske är det Enquist som spökar. Han målar ju upp rätt starka bilderna av sin barndom i Ett annat liv. Hur han aldrig fick träffa sin far, och istället gjorde honom till ett slags hemlig kompis, en Molgan, en osynlig vapendragare han går genom livet tillsammans med, berättar om moderniteter och nyheter för, allt det som fadern aldrig fick uppleva.
Se där ett sätt att återvända till barndomen. Kanske var det Chabon syftade på.

n'Enquist

Per Olov – hårdast i författarsverige.

Medan Stockholms samlade musik- och modemaffia släpar sin kollektiva Whyred-rumpa till Grammisgalan sitter jag på Taco Bar på Kungsgatan, mitt emellan två kontorspass, och läser P.O. Enquist.
Det har tagit sin lilla tid för mig att ta mig an honom. Tror jag läst första sidorna ur Lewis Resa tre gånger utan att komma in i den. Men nu har jag gett mig den på att klämma julklappsboken Ett annat liv – och det går! Alldeles utmärkt!
Visst finns det något oerhört kärvt i hans språk som vid allra första anblick ter sig ogenomträngligt, men så snart jag kommit in i det förstår jag varför jag alltid trott att detta var viktigt för mig.
Dels finns där förstås en mycket väl dold och mycket norrländsk humor som liksom ligger och ruvar i bakgrunden – man måste hitta den själv. Men framför allt handlar det om den norrländska bakgrund han tecknar. Den är ju rent parallell med min egen släkts! Alla skildringar av pingströrelsen: hur sporten var synden, hur dansen var synden. Så sent som i julas berättade en äldre släkting för mig om hur dennes syster, i ett ögonblick av skräck för vad som skulle hända henne på domedagen får man förmoda, bett om sina synders förlåtelse på söndagsgudstjänsten – för att hon hade gått på bio!
Och tror mig, det finns fler, och betydligt mer graverande, exempel på hur »synden« kuvat min familj genom åren.

Denna del av min släkts historia – för att inte tala om den svenska historien – har jag varit nyfiken på ända sedan 20-årsåldern, när jag på allvar började reflektera över hur min egen uppväxt, på fredagsmöten med jämnåriga Pingsvänner och ett tjugotal kyrkliga läger, påverkat mig.
Jag har alltid tänkt att P.O skulle vara ingången till en mer djuplodande fördjupning. Och ja, cirka 80 sidor in i Ett annat liv verkar det stämma. Det blir Lewis resa nästa (möjligtvis efter att ha klämt klart den där Ferris-boken), som ju ska vara den defintiva skildringen av den svenska pingströrelsen under 1900-talet.

Föresten tror jag rubriken här uppe är satt fel. n'- och a'-prefixen ska väl vara på förnamnen, inte efternamnen?
n' är maskulint, a' är feminint.
Som mormor, vila i frid, brukade säga: a'Emma och n'Johan!

Gör't själv

Micke med dotter, Nordiska Museet, 99 eller 2000.

Alltså, jag kan inte sluta tänka på Umeå. Det är en väldigt speciell energi där just nu. I dag sms:ade Knasse och skrev att »det blev ännu en efterfest med bar i natt, den här gången öst på stan, galna ungar«.
Jag är förstås alldeles för frånkopplad staden för att verkligen ha en inblick, jag romantiserar ju bara, men det finns något som händer där just nu – med Klungan och David Sandström Overdrive och Davids alla kompanjoner till artister: Frida Selander, Frida Hyvönen, och nu ska tydligen Oskar släppa en soloplatta också – som talar för en ny våg av gör-det-själv-pepp.
Det där är så sjukt svårt att hitta i Stockholm, och det har givetvis med utbudsbrist att göra. Det är ju mer etablerat här. Hade Debaser funnits i Umeå, med dess ständiga spelningar och efterföljande tentakler av efterfester i konstiga förorter, hade ju givetvis inte nåt kid fått för sig att starta svartklubben Verket för att förlänga natten i Umeå.
Antar att jag känner igen mig eftersom det var precis det gör-det-själv-peppet som gjorde att vi startade Flare för tio år sedan. Sedan dess har jag och Samuel skissat på flera projekt som vi skulle följa upp med, men som ständigt tycks gå under av jobbåtaganden och vuxenursäkter (vi hoppas dock på att vårt arkitekturfanzine åtminstone ska påbörjas under 2009). Det tycks hända något så fort man sätter foten i den mer etablerade yrkesfåran av sitt specifika fält, så fort man tar anställning, startar reklambyrå. Man kan göra något »vid sidan om« men det blir aldrig så överpeppat och livsviktigt som när hela ens tillvaro står på spel.
Klungan-killarna sa upp sig för att satsa på teatern. David köpte en gård och byggde studio. Om man går all in, då kan en hel stad börja vibrera.

För en annan, mer Stockholms-fokuserad inblick i en stads strömningar och tendenser, läs Micke Bergs blogg som jag lagt upp på länk här intill. Han skriver och fotar från mitt grannkvarter, runt Erstagatan, vilket känns gött. Här har vi någon som håller Stockholms-peppet vid liv och vågar skildra det. Han verkar till och med jobba med en bok om gatsnutten.
Fick Micke Bergs autograf på ett vernissage på Nordiska Museet för tiotalet år sedan, när han släppte boken Retro. Jag fotade mycket själv då, hade en Nikon FA som jag tog svartvitt med, och Micke Berg var nåt slags förebild med sin känsla för att fånga livet vid sidan av, det ovidkommande i marginalerna. Det fanns en romantik i bilderna som givetvis attraherande en gravt pretentiös artonåring i jakt på ett eget uttryck.
Jag tog en bild på honom och hans dotter, den föll ur boken när jag plockade fram den ur hyllan.

Låt oss inte förstöra det genom att tänka

Ett glas vitt och Esquires januarinummer är inget dumt sätt att ta död på en timmes flygresa. Varje år gör de ett temanummer av sin återkommande avdelning What I've Learned. Här är några godbitar:

Philip Glass:
»When you're really working, really playing tennis, lifting weights, playing basketball, or whatever it is—it happens in sports, it happens in music, it happens in everything—when you're fully consumed with the act, the witness just disappears. And for that reason, when someone asks, ›What was it like?‹ you can't remember, because the person inside of you who does the remembering was otherwise occupied.«

Wayne Newton minns en Sinatra-anekdot:
»He was working a place in Philadelphia, and one night the place was packed and young girls were screaming. The owner told me that it was a rainy night and Frank was late. It was a two-story building, and he walked out onto the porch above the alley to see if Sinatra was on his way. He said, ›Right then, I see Frank jump out of a cab and run like hell down the alley, and when he got a hundred feet from the stage door, he stopped, took off his coat, hung it over his shoulder, straightened his hat, and slowly walked in.‹ Now that's a picture worth remembering.«

Philip Glass igen:
»What I've noticed is that people who love what they do, regardless of what that might be, tend to live longer.«

Och så Clintan:
»As Jerry Fielding used to say: ›We've come this far, let's not ruin it by thinking.‹«

Natten

Verket. Verkligen.

Umeå fortsätter att förundra.
Inte nog med att den av mig redan hajpade svartklubben Verket höll till synes evig låda hela nyårsnatten – när vi väl lämnat stället, och följde efter en av stadens skäggprydda komiker i envist festtåg genom natten, uppenbarade sig ett nytt party runt hörnet. Där, i en källare bakom parkeringshuset på Storgatan, står två tjejer bakom en bar och serverar öl för 20 kronor stycket – klockan halv sju på morgonen!
Finns såna ställen i Stockholm? Jag har hört talas om svartklubbar som drevs i ljusskygga lokaler vid St Eriksplan i början av nittiotalet, men mig veteligen finns inget liknande i dag. I alla fall inte med en sådan tydlig koppling till stadens musik- och teaterliv. Kanske finns inte behovet.

Fyrverkerierna är fina här i Umeå. Har en enorm utsikt från elfte våningen på Teg, varifrån man ser de mycket dugliga, kommunfinanserade raketerna samt, framför allt, hela horisonten full av exploderande stjärnringar. Så mäktigt att se en hel stad ta fyr så där, som en filmkuliss, en green screen.
Har verkligen fått en fördjupad kärlek till fyrverkerier. Såg två helt enorma skådespel från min terrass på Stigberget i somras. Ett Gröna Lund-jubileum och nåt annat från Stockholm stad, tror jag. Det är något barnsligt roligt i det där, som att åka bergodalbana, eller se en Tony Scott-regisserad actionscen. Så banalt, så enormt tillfredställande.
Man påminns om att njutningar kan få vara enkla.

Så: Gott nytt år, era jävlar!