onsdag, april 30, 2008

Take me back



Hemma nu föresten. En tripp till New York är ju, börjar det visa sig med all önskvärd tydlighet, alltid ett litet nederlag. Alltid missar man något. Alltid en bar för lite, ett shoppingstråk outforskat, ett museibesök kort. Det finns ingen plats i världen där jag redan i taxin på väg till flygplatsen önskar att jag kunde resa tillbaka, så fort som praktiskt och ekonomiskt möjligt – eller allra helst stanna för gott.
Av alla klichéer, sinnebilder och sterotyper är staden New York den enda som fortfarande faktiskt levererar och lever upp.

Råkade, mest av en slump, läsa av vikten på min resväska när jag checkade in på Arlanda: tio kilo. På vägen tillbaka vägde den tjugofem, vilket nog mest berodde på den drygt decimeterhöga bunten med magasin jag råkat köpa, samt de tiotalet böcker jag inhandlade på Strand Bookstore vid Union Square (det är ju så billigt). Några av böckerna var riktiga tungviktare, bland annat Annie Leibovitz A Photographer's Life, som jag, ända sedan jag såg utställningen på Brooklyn Museum förra julen, ångrat att jag aldrig köpt.
Hittade även ett fint fynd vid en av de där spontanloppisarna som växer fram längs alla stängsel på Bedford Avenue: The New Yorker Album of Drawings 1925–1975, femtio år av serieteckningar för en dollar. Jag gav försäljaren två bara för att jag blev så glad, och gick sedan omkring i Williamsburg med den där kaffebordsboken under armen och försökte spela infödd intellektuell.

Men av alla shoppingrundor och museibesök, alla hamburgerhak och barhäng, är det ju fortfarande, som sagt, de där stunderna mitt emellan som väger tyngst och fastnar bäst. Den redan nämnda stunden på en trapp i Williamsburg. Ynnesten av att få ligga en halvtimme i Central Park, mitt emellan Met och Moma, på en gräsplätt nere vid det sydöstra hörnet, medan A sprang iväg för att ladda sin iPhone på Apple Store. Matt eftermiddagsljus, nån unge som sprang runt runt sin välstajlade Upper East Side-mamma, det dovt mullrande bruset från avenyernas trafikkaos man bara hör när man kommer lite på avstånd.
I söndags, under en redigt bakhängd dag efter en svensk hemmafest med massa mediemänniskor, hamnade vi på baren Iona på Grand Street. Där, på den lugna bakgården, hade vi ett ljuvligt mjukt tretimmarshäng. Ett pingisbord pockade i bakgrunden, det dök upp lite folk, det försvann lite folk, det pratades. Och jag kunde utan att skämmas dra mig undan med en Hoegaarden och den rediga bunten New York Times och fördjupa mig den här artikeln om Esquires omslagsformgivare George Lois.
Efter en stund började jag prata med en svart kvinna i fyrtioårsåldern, klädd som en uteliggare, vars rumskompis var från Umeå och som under ett halvår i slutet på nittiotalet hade bott med sin svenske pojkvän på Östermalm i Stockholm.
»Men han var otrogen mot mig, that fucking asshole«, berättade hon med en blick som antydde att det varken var första eller sista gången det hade hänt. »Så jag var otrogen mot honom tillbaka, med... du är förmodligen för ung för att minnas, men Niklas Frisk? Jag raggade upp honom på Folkhemmet, eller ›Fuck him at‹ som jag kallade det.«
Jag och A vek oss av skratt.
»Så här är Brooklyn-hänget. Folk kommer och går, allt sker spontant, tvärtom vad du är van vid«, sa A efteråt, åsyftandes det anala kontroll- och planeringsbehov jag numera blivit tvingad att inse att jag lider av.

Andra Williamsburg-tips:
– Nyöppnade A.P.C-outleten på Grand Street
– Mysigt hamburgerställe: DuMont på Union Avenue.
– Bra bar: Union Pool på Union Avenue (»Williamsburgs Riche«, som någon sa, där vi slutligen hamnade tre kvällar av fem).

Excentrikern


»Hela mitt liv är ett misstag!« – Philippe Starck

Mycket underhållande porträtt av Philippe Starck i senaste numret av Men's Vogue (på nätet här).
Trots att han är en av formvärldens allra största kan jag inte påminna mig om att jag någonsin läst en ordentlig profil på honom. Här får man dock hela storyn, förpackad i finlirig amerikansk magasinstradition, fotograferad av Jonas Karlsson.
Vi får bland annat veta att han har tjugoen (21!) hus runt om i världen, att han reser runt i en privat jet med plats för en rigorös sängplats och utrymme för en av hans 17 motorcyklar, samt att han tackar nej till 95 procent av alla jobberbjudanden och trots det jonglerar med uppåt 300 projekt åt gången.
På sitt bröllop förra året, hans fjärde, fick samtliga gäster bära Philippe Starck-masker under cermonin, och istället för vigselringar hade han smusslat in i en tatuerare som ristade in en svart cirkel på brudparets respektive underarmar (»mer permanent än smycken...«).
Och när han beskriver hur en vanlig arbetsdag ser ut svarar han att han vaknar med solen, för att sedan »make love, I stay in bed, dreaming, and when I know it's good, I jump to the closest table to sketch. I have always small tables, less that two meters from the bed. I work until one p.m. After, organic and vegetarian food, then sex, nap.«
Det är denna typ av excentriska anekdoter som får en att förlåta att han numera alltjämt framstår som en plågsam karikatyr på sig själv, med ständiga uttalanden om att »designen är död« och att vi inte behöver fler prylar, bara för att sekunden senare presentera ytterligare en stol eller en badrumsblandare.

lördag, april 26, 2008

Utställningarna


»A good magazine cover, like a strong package design, should memorably dramatize what's inside.« – George Lois

Gick alltså och såg Esquire-utställningen på Moma. Inklämd i ett litet hörn på tredje våningen, jämte de italienska möblerna i designutställningen, var den en liten besvikelse. Enda mervärdet till de åttiotalet omslag som var uppspikade på väggen var några bakom kulisserna-bilder på Andy Warhol och Muhammad Ali. De var visserligen fina – man fick lära sig hur Lois hade klippochklistrat in Warhol i Campbell Soup-burken, pre photoshop, samt första skissen på Ali-omslaget. Men jag hade nog önskat mig lite mer.
Men jag såg att Olle länkat till den här artikeln, vari man verkar få hela bakgrundsstoryn.

Och just det... det var det där om att muséer är mycket mer inspirerande som platser snarare än som konstutställningar. När vi besökte Metropolitan Museum of Art och deras roof top exhibition, med tre märkliga skulpturer av Jeff Koons, var det faktiskt utsikten som var mäktigast. Som att sväva ovanpå Central Parks hav av böljande, lummig grönska.


Met ställer ut staden (och bjuder in till cocktailparty).

Arkitekturen



Tack vare två sena kvällar på mörka klubbar i Brooklyn och Lower East Side har vi nu med råge vridit fram dygnet till New York-tid. Och efter att ha ätit frukost slash lunch på Pastis vid ettsnåret gick vi förbi The Porter House, ett sex våningar högt lägenhetshus byggt ovanpå ett gammalt lager i Meatpacking District. En cool, modernistisk kloss som liksom opererats in, lite på sniskan, ovanpå lagerbyggnaden.
Time hade ett stort porträtt av upphovsmännen, det unga, hippa arkitektkontoret SHoP, i sin Style&Design-bilaga, men jag har ännu inte hunnit läsa.





Runt hörnet, ner mot vattnet, ligger Frank Gehrys första installation i New York – The IAC Building. Vi hade nöjet att få se byggnaden inifrån, tack vara en polare till A som jobbar på City Search och har sitt kontor på femte våningen.
På nionde våningen, med en magnetisk utsikt över Hudson River, ligger husets eget kafé, där cubicle-människorna kunde göra egna bagels och hämta chokladkakor ur specialanpassade lådor.
Vanity Fair hade hela storyn om huset förra året, och en hel del bilder här.


I väntan på ett utebord på Pastis.

fredag, april 25, 2008

Mitt i det



New York nu. Gatorna i Soho är varma och torra, shoppingen framhärdad. På Canal Street flockas samma gamla lämmeltåg. Och på Mott Street vid femtiden, efter en fikastund då den digra magasinshögen från tidskriftsaffären Universal News bläddrades igenom, uppenbarade sig en underbar mittemellantid på dygnet. När lugnet sätter sig i kvarteren, temperaturen ljumnar till och träden utanför Old St Patrick's Church glittrar av nedgående sol.
Det är väl precis den typen av intryck som fastnar. Mittemellanintrycken. Stunderna innan och efter de obligatoriska måltiderna och shoppingstoppen.
Som i går. Av alla barer och restauranger vi besökte, från hamburgaren på Sweetwater Restaurant till alla ölen på baksidan av Union Pool, var det en stund som var skönare än alla andra. Mitt emellan mat och barhäng köpte vi en espresso på Fabians (fiket där Bret i ett avsnitt av Flight of the Conchords blev övertalad av kassörskan att ha sex med honom), gick ut på Bedford Avenue och satte oss på en trapp och hängde. En pojke i tioårsåldern cyklade förbi på BMX, en tjej frågade efter vägen till Grand Avenue, och den där rara känslan av att vara mitt i det, snarare än att bara stå utanför och titta in, uppenbarade sig.

Min resekamrat och ständige consigliere D har för övrigt börjat påpeka att mitt nuvarande tillstånd av skägg och begynnande page bär uppenbara likheter med den franske popstjärnan Sebastien Tellier. Ett skönt avbrott från de senaste tio årens Björn Kjellman-pikar.
Nu: Lower East Side.

onsdag, april 16, 2008

Konsten att besöka museum



Fick ett meddelande från en gammal vän på Facebook som skulle spendera sommaren i Beirut.
Alltså Beirut.
Själv åker jag för fjärde gången i ordningen till New York nästa vecka. Blir väl allmän gaturomantik, shopping i Soho och sena kvällar på skumma barer i Brooklyn.
Men mest ser jag nog fram emot den här utställningen på Moma. En genomgång av George Lois klassiska Esquire-omslag från sextiotalet och tidiga sjuttio. Som en tredimensionell fotnot till det här underbara Vanity Fair-reportaget, som jag för övrigt läste en disig decembermorgon på en kaffebar bakom South Street förra julen.
Come to think of it så har nog de bästa utställningar jag varit på haft någon slags koppling till magasinskulturen. Som Annie Leibovitz retrospektiv på Brooklyn Museum. Eller den här Vanity Fair-utställningen på National Portrait Gallery i London härom månaden.
Dessa är de enda utställningar där jag liksom inte behöver ikläda mig ett slags spelat intresse. Oftast är ju muséer så mycket mer intressanta som platser snarare än som bärare av konst: de fina byggnaderna, de mysiga restaurangerna – och museishopparna, där man ju ändå alltid får the highlights från respektive utställning.
I söndags promenerade jag och morsan ut till Skeppsholmen med ambitionen att se Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet. Men det hela slutade såklart med att vi åt vinlunch i ett par timmar, njöt av utsikten över Strandvägen, botaniserade en stund i shoppen och lämnade sedan Skeppsholmen utan att ha sett ett endaste konstverk live.

Hursomhelst. Utan att man vet ordet av har det alltså gått en och en halv månad – och det där löftet, eller förhoppningen, man strösslade omkring sig på luncher och ölhäng bleknade snabbt, som ett rop i en dalgång som ekar och försvinner. Ska försöka blogga mer framöver, särskilt från New York.

Och apropå Beirut. Här är en bild från Östermalmstorg från den 4 april.