Charles de Gaulle och nånstans i mellanösternJag gillar actionmomentet. Den upphöjda känslan, inbillad eller inte, man får av att jobba mycket. Jag gillar att kasta mig in i saker och situationer och liksom... skita i konsekvenserna. Ta det som det kommer, ta varje chans, varje möjlighet till en ny upplevelse.
Så man hamnar i intensiva perioder. Man ser fem länder på två månader. Man fyller helger, kvällar och övertidsrapporter. Man ser utsikten från kontoret klockan halv tio en vardagkväll och halv tio en lördagförmiddag. Man ser passet bli stämplat, handbagaget scannat, biljetten riven. Man vecklar ut hotellets lokala turistkarta, märkpennemarkerar i guideboken, fyller Moleskin-blocket.
Man vaknar upp fyra på morgonen, kliver in i taxin utanför porten och ser solen gå upp över Djurgården. Tolv timmar tidigare trodde man sig ha den sällsynta lyxen av fyra dagars sammanhållen ledighet. Den första riktigt lediga helgen på månader, långhelg no less. Sen kom samtalet från chefen:
»Du måste åka till XXX och bo på XXX i mitt ställe«
»Absolut! När?«
»I morgon bitti.«
Man vaknar upp vid en pool vid strandkanten någonstans i mellanöstern, sömndrucken i solnedgången, och skriver i anteckningsblocket att det är få stunder under dagen då man inte konsumerar något: mat eller vin, nikotin och koffein, vatten och whatnot. För att inte tala om den aldrig sinande strömmen av information, ni vet, från bloggar och böcker, magasin och morgonblad, filmer och fildelade teveserier. Man är ett övergött intrycksfreak.
Man vaknar upp i ett flygplan. Man sover liggandes över tre säten i en halvtom kabin. Köper en förmodat fin 12-årig whisky på flygplatsen vid avreseorten, för att sedan se den konfiskeras i Frankfurt av säkerhetspersonalen. »Enjoy it«, säger man. »I can’t. I’ll lose my job«, säger han.
Man vaknar upp på ett bed & breakfast i Cornwall, England, och ser en lummig äng ligga stilla och sakral utanför fönstret. Man är på resereportage och tänker att allt det här, det som händer nu, inte låter sig bloggas. Intrycken är inte mina, de är tidningens.
Man står i terminalshoppar och synar hyllorna, leter efter någon ny, spännande skrift man ännu inte tagit till sig.
Man läser Wallpaper, Portfolio och Vanity Fair. Man läser en lång och välskriven story i amerikanska Vogue om tio trådsmala soon-to-be-supermodeller som porträtterats under New York Fashion Week och tänker att snubben som fick det knäcket måste ha ett skönt jobb.
Man läser Men's Vouge. Får den tipsad till sig av ad-kollegan som tyckte den var befriande fri från grabbmagasinens grabbighet. Han har rätt, det finns inte där – den där armbågen i sidan, dunken i ryggen, blicken i ögonvrån som säger: jepp, vi tar ändå det här med en klackspark, vi gillar snygga brudar, snygga kläder och fart. Den stämningen som i olika grad genomsyrar GQ, Esquire, Café och de andra. Den stämningen – som man förvisso kan gilla och gilla väldigt mycket, men som ibland så lätt tar udden av förmågan att ta saker på allvar – är i Men´s Vouge ersatt av något slags… elegans.
När Men’s Vouge skriver om arkitektur skriver de inte om de mest vulgära, uppseendeväckande underhållningshotellen – den som går att gänga armbågen i sidan åt, hint-hint-notch-notch-hö-hö – de plåtar Frank Stellas skulpturskisser i hans ateljé.
När Men’s Vouge porträtterar en kvinna porträtterar de inte nån halvhet hollywoodskådis i underkläder, de porträtterar den, förvisso mycket vackra, Ambra Medda, 25-åringen som framgångsrikt sammanfört konstvärlden med designvärlden i komboutställningen Design Miami.
Man vaknar upp i Paris, omtumlad av upplevelsen att ha sett Charles de Gaulles betongbunker till flygplats – den där runda, doughnut-liknande klumpen med sina satellit-terminaler som snurrade runt den, och de märkliga plaströren till gångar som gick kors och tvärs genom öppningen i mitten.
Man ser staden från utsiktsplatsen vid Montmartre, känner lugnet i Luxembourg-trädgården, ser Eiffeltornet glittra som ett sanslöst upplyst jippo i natten.
Man sitter på ett brasserie i Saint Germain och diskuterar tidningen Bons brutalt sågande sex-artikel. Man försvarar den inför sin snart blivande svägerska, skanderar att den är missförstådd, att ingen ser humorn, att kravet på analys känns kulturkrystad. Sex ska vara roligt, sex
är ju roligt, i sin absurditet, i sin hänsynslöshet inför det rationella. Det är en drift. Vi kan inte kontrollera den, vi ska inte kontrollera den, det är det som gör den så härlig. Eklunds artikel fångade det, som ingen annan.
Man drabbas av strejk, bokar om sin biljett, flyger hem med boskapsskytteltrafikens mest framgångsika lågprisföretag. Landar på en flygplats som har fräckheten att påstå sig tillhöra Stockholm, trots att den ligger tio mil mitt ute i ingenstans.
Man köper en lägenhet, det går sex veckor och hälften av helgerna spenderas utomlands. Man kommer hem efter två månaders resande, hem till en ofärdig inredning, till en fortfarande isittande doft av väggfärg, till oöppnade påsar med mögligt mjukbröd och en diskmaskin som inte tömts på två veckor.
Man vill ha action och får det. Man vill ha upplevelser och får det. Man vill ha roliga jobb och får det. Och lite till. Be careful what you wish for, och allt det där.
Man kommer hem, skriver av sig, lugnar ner sig och tänker att det enda man önskar sig mest av allt just nu är en gammal god, hederlig, stilla rådande vardag.
Luxembourg-trädgården.
