Semester

Essensen av Michael Bay: Awesome!

Explosions and boobs

Megan och Shea duckar Decepticon-krut med stil.

Det har varit lite svårt att älska sin Michael Bay under 2000-talet, efter första förälskelsen med nittiotalsmästerverken The Rock och Armageddon.
Efter Pearl Harbor 2001, som utan problem hade kunnat klippas ner till 45 minuter mästerligt regisserad flygplansattack, cashade han in med en Bad Boys-uppföljare 2003, för att sedan klippa Bruckheimer-navelsträngen 2005 med The Island, ett förvirrat försök att lägga sig mitt emellan poweraction och persondriven kärleksstory.
Men så såg jag den andra Transformers-filmen härom kvällen, och trots att jag var helt inställd på att det skulle vara barnfilmssmörja så kunde jag inte värja mig.
Plötsligt var det som om allt föll på plats igen. Michael Bay, den moderna actionestetikens mästare, en explosionsdirigent vars orkester är ett världsledande CGI-team, tycks ha hittat ett nytt hem.
Med Transformers-filmerna har han återgått till en mer tillspetsad berättarteknik. In med flosklerna och stereotyperna, ta dem till sin absoluta smärtgräns och bygg på med explosioner och åter explosioner – episka, högljudda, påkostade, gnistrande, svindlande, välkoreograferade och välklippta explosioner. Ett slags vulgokommersiell hyperaction bortom sans och vett. Eller, som min före detta Weird Science-kollega Hynek Pallas, som skrivit den bästa svenska recensionen, på pricken kallar det: »modern attraktionsfilm«.
Det är på detta sätt man måste se sin Michael Bay, eller för den delen hans efterföljare i DJ Caruso eller J.J. Abrams. Om man inte, som vissa hävdar, vill se det som att Bay nu slutligen gjort sin alldeles egna konstfilm.
Den enda invändningen är väl att Megan Fox blivit lite väl Playboy-kalender-sterotyp i sin karaktär, men jag antar att kommer med territoriet. Vissa scener, när hon springer i slowmotion, med något bombfyrverkeri i bakgrunden och tuttarna i långsamt guppande koreografi, verkar ha hämtat sin kreativa brief direkt från den här sajten.

Bildbloggarna

Jag börjar följa fler och fler bloggar som är mer baserade på bilder än på text.
Den ena av de två bästa renodlade bildbloggarna tillhör Magazine Cafés art director Joel Persson. The Life of Polarn Per samlar inspiration från episka inredningsbilder, Hermés-kataloger, obligatoriska americanamagasin som Vanify Fair och GQ, samt en inte helt oansenlig mängd Julian Schnabel-porträtt.
Den andra är kanadensiska, mer modefokuserade JJJJound.
Kolla in!

Uppmärksamhetskrisen

Har börjat få tidningen New York hem i brevinkastet. Förutom att man får bisarra cravings att ta första bästa plan över är det en magasinshantverksmässig njutning att bara bläddra i den.
Flera storysar som man missar på nätet – för att man går in på sajten för sällan, för att ingen länkar till dem – får ett helt annat liv i deras välredigerade pappersform.
Som det här uppslaget om Francis Bacon till exempel, där en enkelt tillspetsad fråga väcker nyfikenhet och läslust. Jag kan ingenting om Francis Bacon men blir plötsligt sjukt sugen att veta allt om honom. Det är precis den typen av vinklade, intresseväckande ingångar som, säg, Filter saknar, för att rycka ett inhemskt exempel ur hatten.



Eller ta den här spännande, högst aktuella artikeln, som vänder in och ut på vår tids stora bristvara – uppmärksamhet.
Information finns det gott om, och vi avbryts ständigt av e-brev, Facebook-statusar, Twitter-inlägg, Youtube-filmer, RSS-feeds... Det är vår uppmärksamhet, vår förmåga att ta in allt detta, som förblir konstant och därmed för »bristfällig«, vilket har föranlett flera forskare att prata om »attention crisis«.
»People who frequently check their e-mail have tested as less intelligent than people who are actually high on marijuana«, får vi bland annat veta.
Samtidigt växer en helt ny subkultur av »lifehacking« fram, där mer eller mindre sofistikerade metoder, samt mer eller mindre godhjärtade konsulter, ska få oss att bättre kontrollera vår koncentration.
»Once you understand how attention works and how you can make the most productive use of it«, berättar författaren Winifred Gallagher, »if you continue to just jump in the air every time your phone rings or pounce on those buttons every time you get an instant message, that’s not the machine’s fault. That’s your fault.«
Läs och njut.