Formuleringar

Mathieu Amalric förkroppsligar viljan att formulera sig.

Sitter på ett kafé och läser Ethan Hawk-intervjun i senaste Hobo Magazine och finner mig själv vilja stryka under ett par meningar, bara för att plötsligt upptäcka att jag slutat bära penna.
I jobbet gör jag det så klart, när jag intervjuar, men privat har det obligatoriska blocket (A5-varianten från Muji) och pennan (Pilot Super Grip M) liksom slutat hänga med. Det har skett helt omedvetet. Block och penna har ju i över tio års tid varit en mental trygghet att hela tiden bära med sig – ungefär som att jag alltid måste ha med en tidning eller tre att läsa, vilket gör att jag ofta släpar tunga magasin i axelväskan varje vardag utan att någonsin läsa dem – men någon gång i våras försvann de ur fickarsenalen.
Allt är såklart iPhonens fel. Den lilla appen Anteckningar har tagit över allt vad gäller smånoteringar, citatsamlande, att göra-listor och inköpslistor. Det är en sådan ypperlig ynnest att ha att ständigt bära med sig alla dessa små kom-ihåg-noteringar, och jag har redan börjat kategorisera små minidatabaser av filmer man bör hyra, böcker man vill köpa, viner man tycker var goda, recept man vill laga, restauranger att kolla upp.
För en anal pedant som mig själv är det en vardaglig revolution, men för min inre kafépoet var det plötsligt en förlust. Försvinner något om man mister den taktila känslan av kulspets mot oblekt anteckningsblocksark, och istället måste knappra fram sina små aneckningar?

Sitter på samma kafé och kommer att tänka på inlägget jag just skrivit om Ellroy och påminns om Schnabel-mästerverket Fjärilen i Glaskupan, om den före detta moderedaktören Jean-Dominique Bauby som blir paralyserad från näsan och nedåt, men bibehåller sin mentala närvaro.
Scenen när voiceovern slutligen läser upp de sammanhållande meningarna som Bauby har blinkat fram med hjälp av sin sjuksköterska var en av de vackraste filmscener jag någonsin upplevt. Det var ingen avancerad bild han målade upp i de meningarna, något om en plats på altanen där han kunde se solen gå ner, men den viljan, den oantastliga och obeskrivbart starka viljan att få formulera sig, var där tydligare och starkare än någon annanstans.
»Narrative was my moral language«, som Ellroy skrev.
»Jag behöver formulera mig«, som det stod på Davids pin.

Ellroy och narrativet

James och hunden.

Det är en av mina mest märkliga personlighetsdrag att jag, som ägnat ett helt liv åt att drömma om, sukta efter och kullkasta mitt liv för att få ägna mig åt att på heltid få skriva, är en sådan fruktansvärt långsam läsare.
I varje fall när det gäller böcker. Läser gör jag ju hela tiden – dagstidningar, tidskrifter, Twitter och den allmänna bloggfloden – men just när det kommer till texter längre än några dussin boksidor tycks jag hämmas och hejdas, kanske just av konkurrensen från kortformaten.
Och nog är det lite pinsamt när jag nu åtebesöker denna blogg och inser att det är drygt fyra månader sedan jag skrev ett inlägg härnedan om att jag just påbörjat läsningen av James Ellroys självbiografiska My Dark Places.
Jag läste ut den i går.

Nu råkar just denna hårt packade kriminalbiografi vara fullständigt baktung i sin sista tredjedel, där vi får följa hur Ellroy i vuxen ålder, tillsammans med den pensionerade mordkommissarien Bill Stoner, vänder ut och in på varenda ledtråd, varenda människa, tidningklipp och vittnesmål gällande mordet på hans mamma i slutet av 1950-talet. Det ältas detaljer in absurdum över hundratalet sidor, en läsövning som blir sömnigt tålamodsprövande då man redan på förhand vet att han aldrig hittar gärningsmannen.
Men så är det inte som rafflande mordgåta man läser boken. Den stora behållningen är istället Ellroys eget detektivarbete i sin egen psykiska och mentala livshistoria. Han börjar hårt (förstameningen »Some kids found her« tål att upprepas om och om igen) med att med plågsam detaljrikedom beskriva omständigheterna kring det menlösa sexmordet på hans mor, för att sedan sluta i nämnda orgie av detaljorienterat detektivarbete trettiotalet år senare.
Där emellan, i bokens bästa mittendel, får vi en imponerande öppenhjärtlig skildring av Ellroys unga år. Från fadersbesviken, förvirrad och sex- och mordfixerad tonåring, via tiden som småkriminell, hemlös och neddrogad ung vuxen, till genombrottet som framgångsrik kriminalförfattare.
Vi får följa honom när han uppviglar skolledningen genom att klä ut sig till nazist. Vi får följa honom när han utfattig, neddrogad och hemlös söker skydd och enstaka sovtimmar i en av Los Angeles parker. Vi får följa hans besatthet av mordfall och voyeuristiskt sex, hur han om nätterna smyger in husen i en gammal flickväns villaområde bara för att flukta på tjejunderkläder, samt totalt förlora sig i den sorgliga kriminalsaga som blev både substitutet för den förlorade modern och författarens slutgiltiga genombrott: Den Svarta Dahlian.
Och mitt i denna förvirrade galenskap av billiga droger och bestialiska mord föds alltså en av våra främsta och mest hårdnackade författare. Och det är där någonstans den verkligen grep tag i mig.

»Narrative was my moral language. I didn't know it in the summer of 1965«, skriver han på sidan 127, och det var något i de två meningarna som spann till i mig. Skrivandet, narrativet, som moraliska kompass i livet. Han hade alltså ännu inte hittat skrivandet, inte hittat det verktyg med vilket han sedan kom att bygga sitt liv.
Under hela den höst som just passerat, den höst som har varit en av de mest omvälvande i mitt liv (med flickvän, flytt och samboskap) har den där formuleringen hängt kvar i mig, förmodligen just för att jag själv skrivit något mindre än vanligt.
Mitt skrivande, må det vara här på bloggen eller i den personliga dagbok jag hållit mig med sedan tiotalet år tillbaka, har för mig också alltid varit mitt livs kompass, om inte moraliskt så åtminstone känslomässigt. Alltför långa uppehåll skapar förr eller senare en instabilitet, en känsla av ostadig mark under fötterna och förlorad kontroll. Detta alldeles oavsett om ens liv är buttert och ångestladdat eller himlastormande euforiskt.
»Narrative was my moral language. I didn't know it in the summer of 1965.« Två korta meningar. Ett citat som inte ens funkar i sin fristående form, men som ändå lyckades sätta fingret den kraft och den mänskliga betydelse som behovet av skrivandet, eller narrativet, eller vad man nu vill kalla förmågan att strukturera intryck, händelseförlopp och tankebanor, verkligen rymmer.
Två korta meningar som gjorde fyra månaders läsning värd sin resa.

--

Här är en bra intervju där Ellroy berättar om arbetet med My Dark Places.
Här är ett gäng Youtube-klipp där Ellroy, ordvirtuosen och galenskaparen, bland annat berättar om den bläcka som började i Los Angeles och slutade med att han vaknade upp hos en »300 pound woman« i San Francisco morgonen därpå.