Ett romantiskt och något storstadsskadat nedslag i Malmö

Lazy days i Möllan.

Så märkligt, detta att ha levt i 27 år, besökt New York och Milano, Los Angeles och London, bekantat mig med gathörn och kaféer, barer och bokhandlare, tidningsbutiker och trendrestauranger på platser hundratals mil från Sverige – och ändå ha en helt outforskad och obesökt stad bara en timmes flygresa söderut.

Ni som följer mig på Twitter, eller möjligtvis klickar in här och läser mikroblogg-feeden till höger, vet redan att jag spenderat helgen i Malmö. Ett infall, ett fyllesnack med en polare som blev en minisemester i mars.

»Du måste se Malmö«, skränade Knasse nån kväll i januari.

Nu är jag förälskad.

Det krävdes nog en ingång. Hur annars hade jag hittat fram till Möllevångstorget, till Simpan, Volym och På besök. Man hade ju inga som helst referenser innan. Att resa till New York för första gången handlar ju till 70 procent om att bara bekräfta det man redan vet om stan. Om Malmö har jag inte läst några romaner, inte sett några filmer, knappt ens hört någon prata om den – tills Knasse började tjöta för något år sedan.

Så unika kvarter där i Möllan (eller säger man på Möllan?). Som ett svenskt Willamsburg eller Venice Beach. Samma avslagna lugn, samma kontrast mellan hipsternissar och natives. Det finns fortfarande, trots det Riche-trånga barhänget på Tempo, fortfarande en ruffighet, en blandning av etniciteter och energier. Mitt älskade stockholmska Södermalm, eller i alla fall Sofo, är ju nånstans, faktiskt, söndergentrifierat vid det här laget.

I Malmö klev jag in på Mini Sweet Livs, köpte ett packe batterier för 20 kronor, och hann knäppa en endaste bild innan digitalkameran dog. Gick in på en annan butik (Bagdad Livs?), köpte ett nytt packe 20-kronors-dubbel-A, och kunde alldeles precis starta kameran innan den dog.

Längs en gata, bort mot Jesusparken, låg de obskyra teknikbutikerna och mobiltelefonupplåsarna (»99 kr!«), nedkluddade med grafitti, rutorna sönderslagna.

Knasse påpekade att man i Möllan hittar alla människor som försvunnit från scenen, gett upp surret kring sina respektive kretsar i Stockholm eller Umeå, och bara liksom gone dark.

En annan av mina guider menade att det i Malmö saknas den där yttersta driften hos människorna – perfektionisterna, over-the-top-nördarna, är i Stockholm – vilket kanske kunde förklara den något dynamiska inställningen till service jag upplevde på ställen som Simpan och På besök.

Middagen på Volym, dock, var alldeles utmärkt orkestrerad av någon gammal Liberator-medlem.

I shall return.

KB i bakgrunden. Brunchen där, på Vinylbaren, gick inte av för hackor.