Hötorgs-snapshots #3: En mörk och stormig natt

Jag kom upp på Stigberget vid elvatiden, alldeles nördlycklig av att ha klättrat till andraplats på Pet Sounds Film Quiz, mycket tack vare en stark insats av vår sista-minuten-inhoppare Jacob, hade B i andra änden av luren, på ett hotellrum i Turkiet, och såg plötsligt den vidunderliga utsikten över Saltsjön, Skeppsholmen och Strandvägen där bakom.
En vibrerande mörk himmel, vått på marken, burkig blåst mellan husen – och så den där ljusa öppningen ovanför horisonten. En sådan unik känsla av att stå mitt i ett väder.
Och vad gör jag? Knäpper en grynig, pluttig, muggig, oskarp och okänslig iPhone-bild, som inte ens till en halv promille fångade den mäktiga, makalösa känsla som stunden serverade.
Ännu ett misslyckande.

Dagens bloggtips

Definitive Beards

Avslut, påbörjan

En skön bild på Steve, tror jag, fångad från någon modeblogg.

Från och med för ett litet tag sedan är jag inte längre en fast medbloggare på Weird Science. En kombination av tidsbrist och opepp har gjort att mina bidrag där blivit allt mer sporadiska, och till slut var det bara att inse: jag ser inte i närheten av så mycket film och teve som jag gjorde för två år sedan.
Vet inte varför, men mina besattheter och nörderier tycks fluktuera. Jag lyckas aldrig behålla ett visst intresse under en längre, sammanhållen tid. Så har det på något sätt alltid varit, i allt. Jag penetrerar en viss subkultur eller social sfär, lär mig koderna och begreppen, njuter av storysarna och storheterna, men förr eller senare blir jag... tja, uttråkad. Den oundvikliga känslan av att nu kan jag det här infinner sig.
Det där lät kanske lite arrogant i sammanhanget – jag menar verkligen inte att göra ner vare sig Weird Science, dess skribenter eller den underbara subkultur av tevenörderi som Kjell har byggt upp där. Särskilt inte när han rekryterat två eminenta ersättare i Caroline Hainer och David Hylander, som båda, i likhet med de andra fantastiska skribenterna på WS, »kan« mycket mer om film och teve än jag någonsin kommer kunna.

Det handlar snarare om mitt eget förhållningssätt till saken, något jag själv haft svårt att få huvudet runt.
Det är skillnad på grejen och vart grejen tar en, skrev jag i en bloggpost för ganska exakt tre år sedan, i en tid när jag funderade mycket på vad jag ville jobba med och hur jag ville att mitt liv skulle se ut (de är ju nämligen två helt olika saker).
När jag gjorde musikfanzine på gymnasiet handlade det, har jag insett i efterhand, mer om att få göra tidning, att få formulera sig, än ett brinnande intresse för ämnet. Vi var stundtals tvungna att värka fram intervjuobjekten, och det var nog ingen slump att den mest initierade intervjun var med en journalistidol.
Och kanske handlade mitt periodvis maniska tevetittande – vid något tillfälle följde jag ett tiotal serier samtidigt, nu kan jag vakna upp efter några veckor och inse att jag har sju 30 Rock-avsnitt osedda och onedtankade – om att vara en del av det skeendet just då, under några år när tevetittande verkligen höll på att förändas i grunden.

Det är klart nånting ändå fastnar. Har precis sett slutscenerna i senaste 24-säsongen, som kan ha varit den bästa, mest spännande, fullmatade, välgenomförda och mångbottnade säsongen någonsin. Jag går fortfarande på Pet Sounds Film Quiz-kvällar sista torsdagen varje månad. Jag håller viss koll.
Men hela tiden tycks mina intressetentakler försvinna iväg åt oväntade håll, mot nya kulturyttringar och estetiska världar. Och plötsligt är jag tvungen att erkänna för mig själv att ett helt nytt intresse smugit sig på, som jag med kunskapshunger, naiv nyfikenhet, samt en inte helt bekväm känsla av fåfänga, fördjupar mig i – nämligen kläder.
Återkommer om det.

Hoppas du hittar den du söker, Xena!

Har precis avslutat ett 15 minuter långt telefonsamtal med en kvinna från Birmingham, Alabama, som ville komma i kontakt med den svenska tjej som i slutet på 1980-talet bodde som utbytesstudent hos henne.
Hennes enda referens var mitt fyra år gamla Bromma-nummer, och när hon insåg att numret numera tillhörde mig lät hon så förtvivlad att jag hängde kvar i luren – istället för att slentrianmässigt säga att hon tagit fel och lägga på.
Det visade sig att kvinnan hette Xena. Hon lät mycket sjuk, svag på rösten och anledningen till att hon sökte denna svenska tjej (som numera borde vara i 40-årsåldern) var för att berätta att hennes dotter, som den svenska utbytesstudenten tydligen kommit väldigt nära, hade »passed away«.
Jag sökte upp alla upptänkliga alternativ från Hitta.se och mailade till hennes AOL-adress.
Medan jag letade på Hitta.se började vi småprata. Hon berömde mig för min goda engelska, jag berättade att jag hade två bröder i LA. Hon frågade vad det var för väder. Jag sa soligt, varmt och vackert. Hon sa att deras sommar inte kommer förrän om en månad, och då blir det »awfully hot«.
»Jag hade hoppats på att få komma och hälsa på i Sverige, jag har hört så mycket om era slott och är så fascinerad av den kulturen«, sa hon. »Men nu kommer jag nog aldrig komma iväg. Inte med min syrgas...«
När jag mailat numren tackade hon för att jag varit »awfully kind«.
Nu sitter jag är i soffan, aningens omtumlad, med en hisnande känsla i magen.
Xena, jag hoppas du hittar den du söker!

Hötorgs-snapshots #2

Jag befinner mig i Umeå, i mina föräldrars lägenhet på elfte våningen på Teg, och kan inte låta bli att ta ännu en av dessa utsiktsbilder över stan.

Tack Kjell!

Moneybrother med vän. Bild: Stureplan.se

Idag glädjs jag åt nya numret av Café, där redaktionen har den goda smaken att publicera denna fullständigt nedsablande sågning av Moneybrother intill ett stort porträtt på denne. Skriven av min kollega och redaktionschef Kjell Häglund.

»... Moneybrother är samma sorts Söder-bohemiska substanslöshet: ännu en av dessa lite för gamla retrorockiga jeansannons-kisar som står och svettas i bara överkroppar på Söderhak inför stinkande förvuxna indiekids som tror att de upplever stor pop – när allt de gör är att stå och hoppa framför en nolla som varken kan sjunga eller skriva låtar, och som inte ens är bra på att härma. Moneybrother är tidlös i ordets sämsta bemärkelse, i det att han inte tillhör någon tid alls och inte heller kommer tillskrivas någon tid när han brunnit ut. Jag menar, ›Moneybrother‹... bara namnet säger allt: ingen personlighet, ingen äkthet, bara ett menlöst partyord som ekar tomt i Södernatten.«

Jag har ännu inte läst den Lokko-författade intervjun, men att döma av några snabbskummade soundbites verkar Pengabrorsan göra sitt bästa för att omedvetet förlöjliga sig själv.

Korrigering

Ett förtydligande: i det där pinet jag skrev om ett par inlägg ner refererade jag fel. Pinet satt faktiskt PÅ David själv, och löd enligt ovan.

Hötorgs-snapshots

Jag vet inte hur många såna här bilder jag tagit i mina dar, men många är det. Mitt bildbibliotek kryllar av foton på Stockholms-skylines med darrande djupblå himlar, inte sällan från samma utsiktsplatser, på samma motiv.
Som här, från Katarinavägen, i en taxi en sen tisdagkväll. Det var, vill jag minnas, en magisk taxiresa, under vilken jag än en gång förälskade mig i utsikten och ljuset.
Ändå känns bilden alltid lika platt och banal i efterhand. Vill minnas att Benke Ohlsson fångade fenomenet i någon krönika någon gång och liknade själva skildringen, oavsett om det är i ord eller i bild, vid Hötorgskonst. En kliché.
Ändå vet jag att jag tvångsmässigt kommer fortsätta. En dag kanske man lyckas fånga känslan.

The fine art of hanging out

Gay slutade aldrig skriva.

Tänkte jag skulle börja blogga igen. Finns vissa saker som aldrig sägs, aldrig dokumenteras, och det börjar rycka i en. Det räcker liksom inte till, Twittrandet och Facebookandet, jobbskrivandet och yrkesbloggandet. Det får mig att tänka på en pin jag såg på nån gammal punkare på en David Sandström-konsert i höstas: »Jag måste kommunicera«, stod det. En sån känsla.
Tänkte tillåta mig skriva kort, osnärtigt, mer rakt på. Tänkte låta bilderna tala i större utsträckning.
Tänkte börja inom kort.

Tills dess: läs detta obligatoriska Gay Talese-porträtt i New York.