Formuleringar

Mathieu Amalric förkroppsligar viljan att formulera sig.

Sitter på ett kafé och läser Ethan Hawk-intervjun i senaste Hobo Magazine och finner mig själv vilja stryka under ett par meningar, bara för att plötsligt upptäcka att jag slutat bära penna.
I jobbet gör jag det så klart, när jag intervjuar, men privat har det obligatoriska blocket (A5-varianten från Muji) och pennan (Pilot Super Grip M) liksom slutat hänga med. Det har skett helt omedvetet. Block och penna har ju i över tio års tid varit en mental trygghet att hela tiden bära med sig – ungefär som att jag alltid måste ha med en tidning eller tre att läsa, vilket gör att jag ofta släpar tunga magasin i axelväskan varje vardag utan att någonsin läsa dem – men någon gång i våras försvann de ur fickarsenalen.
Allt är såklart iPhonens fel. Den lilla appen Anteckningar har tagit över allt vad gäller smånoteringar, citatsamlande, att göra-listor och inköpslistor. Det är en sådan ypperlig ynnest att ha att ständigt bära med sig alla dessa små kom-ihåg-noteringar, och jag har redan börjat kategorisera små minidatabaser av filmer man bör hyra, böcker man vill köpa, viner man tycker var goda, recept man vill laga, restauranger att kolla upp.
För en anal pedant som mig själv är det en vardaglig revolution, men för min inre kafépoet var det plötsligt en förlust. Försvinner något om man mister den taktila känslan av kulspets mot oblekt anteckningsblocksark, och istället måste knappra fram sina små aneckningar?

Sitter på samma kafé och kommer att tänka på inlägget jag just skrivit om Ellroy och påminns om Schnabel-mästerverket Fjärilen i Glaskupan, om den före detta moderedaktören Jean-Dominique Bauby som blir paralyserad från näsan och nedåt, men bibehåller sin mentala närvaro.
Scenen när voiceovern slutligen läser upp de sammanhållande meningarna som Bauby har blinkat fram med hjälp av sin sjuksköterska var en av de vackraste filmscener jag någonsin upplevt. Det var ingen avancerad bild han målade upp i de meningarna, något om en plats på altanen där han kunde se solen gå ner, men den viljan, den oantastliga och obeskrivbart starka viljan att få formulera sig, var där tydligare och starkare än någon annanstans.
»Narrative was my moral language«, som Ellroy skrev.
»Jag behöver formulera mig«, som det stod på Davids pin.