måndag, mars 01, 2010

Förflyttning


Östermalmstorg, januari 2010.

Det är ju svårt att inte låta sig förvånas och förundras över hur livet kränger och kastar sig. Nog för att det är lätt att se bakåt, hitta små smulor av freudianska bevis, blåsa upp dem i ett bloggförstorningsglas och utbrista: »Titta! Här finns förklaringen!« Men det gungade ändå till i mitt inre när jag för ett tag sedan halkade in på min gamla blogg och hittade det här gamla inlägget, i vilket jag då filosoferade över vilken stadsdel jag skulle köpa bostadsrätt i.
Jag minns situationen så väl. Den varma septembereftermiddagen, espresson på uteserveringen (har sjukt svårt att föreställa mig att jag drack machiato, redan då hade jag en förkärlek för att småljuga i mina blogginlägg) och tankegången: varför inte bo på Östermalm?

Nu blev det inte så, och det skulle dröja ytterligare sju månader innan jag köpte min lägenhet på Stigberget på Södermalm. I en entusiastisk flyttblogg hyllade jag berget, dess litterära kvalitéer och dess omgivnings hipstergentrifiering, och den kärleken kom att fortsätta. I två år vandrade jag upp och ner för Katarinavägen, åt oräknerliga köttbullemiddagar på Snotty och gjorde jag mig hemmastadd i en fastighet där man kunde möta en glatt hejandes Gardell i trappuppgången, en förvirrad Ulvesson i tvättstugan och en cool Tranströmer i porten, väntandes på sin färdtjänst. Det kändes som ett välsignat hus, ett priviligerat hus, mitt emellan den magiska Stockholmsvyn från Fjällgatan och det elektriska utelivet längs Skånegatan.
Och lägenheten sedan, som jag inredde nästan helt och hållet utefter min tidskriftssamling, byggde hyllor och sideboards vars enda funktion var att härbergera hyllmetrar av Vanity Fair, Men's Vogue, Café, Esquire, Elle Decor och den varje månad växande högen med medproducerade nummer av Residence.
Kanske är det så jag kommer minnas min etta på Stigberget, som nästet i vilket jag framlevde mina första två år som fastanställd magasinsreporter. Det var därifrån jag åkte på resorna, klev i och ur taxibilarna, till och från Arlanda. Det var där jag varvade ner efter de första febriga slutlämningarna, som jag slet mig igenom med fokuserad entusiasm, och det var där jag våndades efter att ha lämnat vad jag då tyckte var ohyggligt illa skrivna texter men som i efterhand visade sig vara mer än kompetenta.
Men som varje framåtskridande människa har varje era, varje epok sitt naturliga slut, och kanske är det inte mer än fullkomligt självklart att jag nu, när jag blivit alltmer bekväm i min yrkesroll och bransch, också lämnar Södermalm. Här kan vi förstås lägga in en enorm brasklapp för min förmåga att efterkonstruera och packetera verkligheten, men jag kan ändå inte låta bli att se en viss känslomässig logik i att få kapsla in den den första, fantastiska tiden av min nya yrkesbana i just den där lägenheten på Stigberget.

Var har jag då hamnat? Ni gissade det. Sedan i somras – eller våras, eller höstas, beroende på hur man ser på tideräkningen av detta mitt stegrande, livs första och god willing enda samboskap – bor jag alltså på Östermalm. Precis runt hörnet och blott några hundra meter från den kaféuteservering där jag krafsade ner den anteckning som blev det där blogginläggetför tre och ett halvt år sedan.
Be careful what you wish for? Jag vet inte. Jag vet bara att jag trivs här bättre än jag någonsin hade trott. Nu är ju visserligen inte det Östermalm som pågår och bubblar och kränger kring Östermalmstorg och Nybrogatan inte tillnärmelsevis lika dött och dötrist som den spökstad som börjar öster om Sibyllegatan. Det finns något brokigt även här, en konstig mix av kamelrocksfarbröder, reklamare, bokbordsförsäljare, bröliga nattungdomar, paranta damer och en och annan alkad lodis. I likhet med Stigberget har Östermalmstorg ett visst mått av exil kombinerat med närhet till utelivet. Det är bara en annan känsla på exilen, och ett helt annat uteliv.
Jag ska inte gå djupare i min beskrivning av min nya stadsdel, med mer än att säga att den har börjat – beskrivningen, inkännandet av den och framför allt erkännandet av att det är min stadsdel nu.
Det är väl det som är den stora skillnaden. Alla andra flyttar har varit mina egna. Nu bor jag någonstans för kärlekens skull. Och för kärlekens skull försvinner också min Stigbergslägenhet vilken vecka som helst.
På torsdag sker första visningen. Objektet hittar man här. Köp vettja, det finns en hel del feeling mellan de där väggarna.

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Hem