Take me back

Hemma nu föresten. En tripp till New York är ju, börjar det visa sig med all önskvärd tydlighet, alltid ett litet nederlag. Alltid missar man något. Alltid en bar för lite, ett shoppingstråk outforskat, ett museibesök kort. Det finns ingen plats i världen där jag redan i taxin på väg till flygplatsen önskar att jag kunde resa tillbaka, så fort som praktiskt och ekonomiskt möjligt – eller allra helst stanna för gott.
Av alla klichéer, sinnebilder och sterotyper är staden New York den enda som fortfarande faktiskt levererar och lever upp.

Råkade, mest av en slump, läsa av vikten på min resväska när jag checkade in på Arlanda: tio kilo. På vägen tillbaka vägde den tjugofem, vilket nog mest berodde på den drygt decimeterhöga bunten med magasin jag råkat köpa, samt de tiotalet böcker jag inhandlade på Strand Bookstore vid Union Square (det är ju så billigt). Några av böckerna var riktiga tungviktare, bland annat Annie Leibovitz A Photographer's Life, som jag, ända sedan jag såg utställningen på Brooklyn Museum förra julen, ångrat att jag aldrig köpt.
Hittade även ett fint fynd vid en av de där spontanloppisarna som växer fram längs alla stängsel på Bedford Avenue: The New Yorker Album of Drawings 1925–1975, femtio år av serieteckningar för en dollar. Jag gav försäljaren två bara för att jag blev så glad, och gick sedan omkring i Williamsburg med den där kaffebordsboken under armen och försökte spela infödd intellektuell.

Men av alla shoppingrundor och museibesök, alla hamburgerhak och barhäng, är det ju fortfarande, som sagt, de där stunderna mitt emellan som väger tyngst och fastnar bäst. Den redan nämnda stunden på en trapp i Williamsburg. Ynnesten av att få ligga en halvtimme i Central Park, mitt emellan Met och Moma, på en gräsplätt nere vid det sydöstra hörnet, medan A sprang iväg för att ladda sin iPhone på Apple Store. Matt eftermiddagsljus, nån unge som sprang runt runt sin välstajlade Upper East Side-mamma, det dovt mullrande bruset från avenyernas trafikkaos man bara hör när man kommer lite på avstånd.
I söndags, under en redigt bakhängd dag efter en svensk hemmafest med massa mediemänniskor, hamnade vi på baren Iona på Grand Street. Där, på den lugna bakgården, hade vi ett ljuvligt mjukt tretimmarshäng. Ett pingisbord pockade i bakgrunden, det dök upp lite folk, det försvann lite folk, det pratades. Och jag kunde utan att skämmas dra mig undan med en Hoegaarden och den rediga bunten New York Times och fördjupa mig den här artikeln om Esquires omslagsformgivare George Lois.
Efter en stund började jag prata med en svart kvinna i fyrtioårsåldern, klädd som en uteliggare, vars rumskompis var från Umeå och som under ett halvår i slutet på nittiotalet hade bott med sin svenske pojkvän på Östermalm i Stockholm.
»Men han var otrogen mot mig, that fucking asshole«, berättade hon med en blick som antydde att det varken var första eller sista gången det hade hänt. »Så jag var otrogen mot honom tillbaka, med... du är förmodligen för ung för att minnas, men Niklas Frisk? Jag raggade upp honom på Folkhemmet, eller ›Fuck him at‹ som jag kallade det.«
Jag och A vek oss av skratt.
»Så här är Brooklyn-hänget. Folk kommer och går, allt sker spontant, tvärtom vad du är van vid«, sa A efteråt, åsyftandes det anala kontroll- och planeringsbehov jag numera blivit tvingad att inse att jag lider av.

Andra Williamsburg-tips:
– Nyöppnade A.P.C-outleten på Grand Street
– Mysigt hamburgerställe: DuMont på Union Avenue.
– Bra bar: Union Pool på Union Avenue (»Williamsburgs Riche«, som någon sa, där vi slutligen hamnade tre kvällar av fem).