Tweet!

Jacqueline: Chirp!
Drama: Tweet!
Drama to E: What! Like you never had a long distance relationship?
E: Not one with bird noises.
– Entourage, säsong 5, avsnitt 1

Jag har, föga förvånande, blåst igång ett Twitter-konto.
Känns nästan obehagligt frisläppt att nu blogga utan längdbegränsningar efter 26 sms-långa »tweets«.
Skoj grej, detta twittrande. Plötsligt går en pirrig kittling genom en viss klick av internetorienterade journalister, bloggare och mediefolk. Det är bloggsommaren 2005, over again. Något nytt och spännande håller på att formas, en cellorganism som fördubblar sig med stadig kraft. Vissa vet inte vad de ska ha det till, andra går bananas och misstar det för sin slutna Facebook-status. Björn af Kleen, en gång uppburen bloggare men sedan länge förtappad i gammelmedias buttra bakåtsträvarmentalitet, skriver den obligatoriska hatartikeln mot de förra.
Det bildas, återigen, en missuppfattning om att utövarna av en viss publiceringsform har något gemensamt i sitt innehåll.

Och precis som efter bloggens intåg drabbas man efter ett tag av den stora Twitter-stressen. Man rycker till vid minsta uppdatering, drabbas av blixtrande dåliga samveten, har inte vant sig vid att informationen nu också kommer därifrån.
Tur då att man har hundra sidor P.O. kvar att plöja, och kan hitta tillbaka till ro och stilla solitud i hederliga, ointeraktiva boksidor.
Är på sidan 470. Han har nu nått till alkoholismen. Det är isande skildrat, och jag läser med skräckblandad förtjusning.
Har svårt att säga varför med mer än att alkoholismen, och rädslan för den, är och har varit ständigt närvarande i mitt liv, på alla möjliga plan och i alla tänkbara riktningar.
När han beskriver hur han mot slutet alltid förhöll sig klart och ärligt till alkoholismen, hur han aldrig ljög om den, hur han liksom motade vänner och familj i grind genom att gå till offensiv attack och erkänna den innan de hann klanka ner på den, då är det som om någon lägger en iskall hand på min ryggrad.
»För sin hustru dolde han intet, men han såg på hennes sorgsna ögon att hon hört analyserna några gånger för mycket, och noterat att ingenting hänt i praktiken.
Att hans klarsyn var fullständigt improduktiv.«
Återigen: att läsa P.O. är som att träffa en ny vän och upptäcka att man på något plan alltid känt varandra.