Resor

Barcelona by gråmulen dag samt Gaudis galna La Sagrada Familia.

Fick ett sms av en kompis i går som uppmanade mig att gå och se Sunshine. Hon tyckte den var »sjukt spännande« och »bra nästan hela tiden«. Jag hade ingen aning om vad det var för film.
Någonstans där är jag just nu – bortom detaljerna. Trogna läsare och lunchkompisar har hört av sig och undrat var jag håller hus. Jag har svarat dem samma sak: jobbar, reser, flyttar. Oerhört kul, förstås, men ingen helbra kombination om man vill få ro i kroppen och stunder över till eget skrivande.
Det är nåt med att flytta, något med att göra en så stor rockad i livet, en rockad man vet, eller i alla fall vill, ska utmynna till något mer permanent, som gör en mindre känslig för nuet. Allt är liksom: om jag ska bo här i tre år, vilket skrivbord vill jag då ha? Och alla intryck, nya kvarter, acklimatiseringen, att skapa sig ett hem. Man går omkring med en omvälvande känsla. En epok är över, en ny har inletts. Dramatik, ni vet.
Och att mitt i den processen avbrytas av ständiga resor, måhända mycket trevliga sådana, gör inte saken bättre ur ett bloggperspektiv.

Var i Barcelona häromhelgen, den där helgen när Stockholm knockades av högsommarvärme mitt i april.
I Barcelona regnade det, men det var najs ändå. Det är en rätt laid back stad, Barcelona. Vibbar lite av Los Angeles med sin biltrafik, sina kvadratiska kvarter i de nya delarna av stan, sina stora boulevarder som sluttade uppåt bergen – den där gatan Diagonal kändes som en korsning av La Brea och nån gata i Cannes.
Och det är nåt med själva spanjorerna som är rätt soft. Inte samma sylvassa temperament som italienarna, inte lika fräna som fransmännen. Jag förvånades över den skillnaden, och sen förvånades jag av att jag förvånades... varför skulle de vara samma, liksom? Spanien har väl levt lite på undantagstillstånd på så sätt, man väljer alltid deras grannar om man ska åka söderöver.
Men de hade många kul fördelar, inte minst med arkitekturen: stora åbäken i betong och stål som kryddats med knäppa vändningar och färggranna detaljer. Stor humor. De tycks inte lika brydda om att vara stilrent stylish som sina medelhavssyskon.
Ta Gaudis stora katedral, La Sagrada Familia, till exempel. Började byggas i slutet av artonhundratalet – och de är fanimig inte klara än. Det ser faktiskt helt stört ut. Ena sidan påminner om något från Sagen om ringen, med gotiskt skräckinjagande detaljer. Den andra var mer renodlad, som om någon täljt fram formerna med en trubbig Lönneberga-kniv. Ovanpå detta svävade två-tre lyftkranar.
Lite coolt, i sin nonchalans.

Men gott kaffe tycks de inte kunna göra. Drack inte en enda vettig kopp under de tre dagar jag spenderade i Barcelona. De serverade visserligen ett slags grumligt, utspädd espresso på hotellet som jag i efterhand förstod var deras variant på svenskt brygg, men annars var det tunt. Inte undra på att Starbucks verkar hålla staden i ett sådant hårt grepp.
En dag gick vi vilse i kvarteren kring Placa Sant Jaume. Hamnade på Hotel Neri, till synes bortglömt bakom den stora katedralen, för en ensam lunch i den lilla matsalen. Hotellet var lite Gramercy Parkigt, mörkt och murrigt med tjocka sammetsgardiner. Vi fick in ljuvliga fiskrätter, syrligt gott vin och – vilket är det bästa med att äta på riktigt snitsiga restauranger – ett fantastiskt utbud av nybakat bröd.
Jag är en manisk brödfetishist. Om jag råkar hamna på någon upscale-restaurang nån gång, typ Sturehof, vilket sällan händer, måste jag äta mig igenom hela brödkorgen. Efter att vi ätit upp och tallrikarna lyfts undan kom kyparen ut med en liten silverspade som han omsorgsfullt fångade upp brödsmulorna med från bordsduken. Och där någonstans trodde jag mig fått en av de bästa restaurangupplevelserna på mycket, mycket länge.
Sen kom kaffet.
En dubbel espresso, som skurit sig totalt, med det klassiska espressomisstaget alla nybörjare tycks göra: för mycket! En hel kaffekopp liksom, alldeles blaskig och vattning, med smala, knappt oigenkännbara stråk av förlorad crema som hjälplöst simmade omkring på ytan. Inte alls sådär trög och gräddig som italienarnas.

Anyways, nog om mina i-landsproblem. Det här var mest tänkt som en liten lägesrapport. Sitter på Arlanda nu, i den där gudsförgätna, halvt använda F-flygeln som Luftfartsverket byggde i ett infall av god framtidstro strax innan elfte september 2001, och utnyttjar flygplatsens nya(?), trådlösa internettjänst.
När jag kommer tillbaka från England tänkte jag tina upp mig själv, såväl socialt som bloggmässigt.
Till dess: en bild på Joan Didion. Hon är vacker när hon ler.