Fortbildning

Klassföreståndare Gay Talese

Livet kastar sig lite framåtstupa just nu.
Jag tror aldrig jag skrivit så mycket på så kort tid som under de senaste två veckorna. Jag har hävt ur mig resereportage, inredningsreportage, småintervjuer, notiser, bildtexter. Skrivit i anteckningsböcker, på post-it-lappar på skrivbordet, på stickies-lappar i datorn, i Word på powerbooken hemma, i det utomordentliga ordbehandlingsprogrammet Mellel på iMacen på jobbet. Redigerat i Indesign.
Jag har pratat med folk, besökt deras hem, deras hotell, deras butiker. Suttit med telefonen klämd mot örat i en nackspärrsliknande pose. Jag har ringt efter citat, väntat mig igenom intervjuernas obligatoriska faktafastställande innan man kommer fram till det där unika, den där oväntade ordvändningen, som man kan sätta i tryck. Jag har ringt efter rena uppgifter – pris och återförsäljare, tack! – i det shoppingorienterade magasinets mest frenetiska period: slutlämningen.
Jag har gjort kaffedrickandet till en rutinmässig konst, hittat precis rätt nivå på intaget så att man inte skälver av koffeinfrossa, och därmed tappar koncentrationen, men ändå intagit tillräckliga mängder för att pressa prestationen till max. En latte på tunnelbanan, en espresso på förmiddagen, en till efter lunch. Och andra dagar, om man varit lite extra tyngd av trötthet, har man blaskat på med vanligt svenskt, slang-bryggt automatkaffe, ur den kurrande maskinen vid kopieringsapparaterna. Bryggkaffe har sin särskilda njutning när man dricker flera koppar på rad, som vatten, lite halvljummet eller helkallt strupsköljande mellan snusprillorna en textintensiv förmiddag.
Jag har jobbat helg, jag har jobbat sent, jag har förstovit mig.
Jag har känt vissa texter skriva sig själva där uppe på skärmen, fingrarna i full fart nere på tangentbordet, som om de vore resultatet av något helt annat än hjärnans kemiska tankereaktioner. Skriver man mycket skriver man ännu mer. När orden blir en del av vardagen, en del av blodomloppet, från morgon till kväll, tycks de bara föda fler ord. Man lär sig trixen, tröttnar på vissa ord, sliter ut dem, och är tvungen att hitta nya.
Jag har skrivit tills jag inte kunde skriva mer. Jag kom hem från jobbet, i en naiv förhoppning om att klämma två intervjuer på en helkväll, fortfarande med adrenalinet på framfart genom kroppen. Jag satte mig vid datorn, skrev en av de där texterna och skulle precis påbörja nästa när fingrarna plötsligt stannade, när hjärnan stannade. Det enda som rörde sig var den blinkande pinnen i ordbehandlaren. Det var slut på ord, slut på meningar och formuleringar, som om jag använt upp dagens ranson – vilket förstås är en krystat skrivromantisk omskrivning för att säga: det var slut på energi.
Jag var trött.

Allt det här kan jag skriva för att jag fortfarande tycker det är så förbannat roligt. Så innerligt givande. Så spännande.
Jag önskade att det fanns något sätt att beskriva känslan av att ge ut en tidning, att vara en del av den processen.
Att jobba på redaktion är milsvid skillnad mot att jobba som frilans. Alla förutsättningar förändras: texterna sätts i sitt sammanhang; vinklingarna blir viktigare; samspelet mellan text, bild och form tydligare; tidaspekten allt mer närvarande. Det finns en inbyggd dramaturgi i en tidning som tilltalar mig, ett tempo, hur artiklarna samspelar, hur jobben vägs mot varandra för att bilda det där odefinierbara man i svepande ordalag kallar för »helhet«.
Sånt fascinerar mig. Det fascinerade mig redan när jag gjorde fanzine för åtta år sedan. Dramaturgin och historieberättandet. Inte bara orden utan ordens sammanhang. Helheten.
Och ja, när man är mitt uppe i det, och känner den lustfyllda känslan av att hela tiden lära sig hantverket, så blir man lätt lite högtravande. Skriver saker i Muji-blocket som: »I ett bra magasin ska man bli nyfiken om man bläddrar snabbt, tillfredsställd om man läser långsamt.« Man slänger sig med sanningar som andra tidningsmakare förmodligen och högst troligen tar för givet varje dag, hela tiden.

Jag önskade att det fanns något sätt att beskriva känslan av att ge ut en tidning – sen hittade jag Didion-citatet här nedan.
Jag satt på tunnelbannan och tänkte på när vi såg henne i Central Park i somras. Jag hade ett svagt minne av hur hon stod där framme, den pyttelilla pygmékvinnan, den sjuttioåriga journalistveteranen, och läste något om sina tidiga dagar i New York, och hur fantastiskt det var att stå med magasinet ihoprullat i handen i gathörnen och känna vårvinden vina genom de där avgrundsstora avenyerna.
Ja, riktigt så gick nu inte citatet, men det var vackert ändå. Och när googlat fram essän det var hämtat ur, och läste den på skärmen hemma, kom återigen den där nyfiket kittlande känslan av att öppna en dörr till ett nytt, spännande universum.
Nog hade jag hört talas om Joan Didion förut, läst Gradvall-intervjuerna, köpt den där dödenboken till morsan i julklapp och, som sagt, sett henne på en sommarscen i Central Park. Jag hade till och med läst en roman av henne, den stilistiskt sparsmakade sjuttiotalsboken Lagt kort, men ändå inte blivit nämnvärt betagen. Det var för hårt, för kallt, för… enkelt.
Men så fort jag satte ögonen på de första meningarna i essän, den självbiografiska uppgörelsen med författarens första åtta år i vuxenlivet, suddigt genomlevda i storstaden New York, högg det till på de mest igenkännande platserna i hjärtat.
»Quite simply, I was in love with New York. I do not mean ›love‹ in any colloquial way, I mean that I was in love with the city, the way you love the first person who ever touches you and you never love anyone quite that way again.«
Skillnaden, tycktes det, var att hon i det självbiografiska kryddade med så många fler detaljer, tuffade fram texten i ett ohejdbart tempo, vilket resulterade i en textmassa det bara inte gick att slita sig ifrån.
Jag gick genast in på Bokus och beställde hennes samlade självbiografiska verk, med den fantastiska titeln We Tell Ourselves Stories in Order to Live, för 227 kronor.

Till samma beställning lade jag Gay Taleses samlade porträttintervjuer, Portraits and Encounters, och jag började med ens inse att den period jag går igenom nu, yrkesmässigt och intrycksmässigt, måste kunna beskrivas som min egenhändigt ihopknåpade och verklighetsförankrade studentperiod. Det vill säga: det är nu jag lär mig.
Att dagligen få jobba med, och suga information, erfarenhet och lärdomar ur, några av Sveriges mest skarpa tidningsmakare kan inte på något sätt jämföras med att tillbringa tid på av Sveriges journalistutbildningar (och det säger jag inte bara för att mjuka upp mina chefer inför nästa avtalsförhandling – det bara är så). Ingen av alla handfallna folkhögskolor eller fisförnäma journalisthögskolor kan komma in närheten av den kraft med vilken man utvecklas som yrkesmänniska när man kastas mitt in i verklighetens tidningsredaktioners hetsiga vardag. Det finns föresten ingen utbildning som överhuvudtaget lär ut konsten att göra magasin.
Den vardagen kompletteras såklart av min, på den senaste tiden, svårt sjuka lexomani (som den gode Aron kallade det i en kommentar här inunder): jag läser mer magasin än jag någonsin gjort i mitt liv. Jag har tio prenumerationer. Jag anstränger mig för att ta mig an olästa titlar, lära känna dem och läsa igenom dem, såväl de långa som korta texterna. Och ibland häpnas man verkligen av med vilket jävlar anamma, vilken sensationell språkkänsla, vilken fenomenal djuplodning som de amerikanska magasinen lyckas uppbåda i sina längre feature-artiklar.
Att Vanity Fair fixar det var knappast någon nyhet, även om det har blivit en alldeles särskild och sinnrik höjdpunkt under månaden när ett nytt nummer dunsar ner på hallmattan (att jag så sent som för ett år sedan knappt ens öppnade tidningen känns lika hisnande långt bort som att jag då fortfarande också var kvar på den den där gudsförgätna folkhögskolan). Men det finns så många fler fina tidskrifter man knockas av och som man aldrig tidigare riktigt brytt sig om. Som Esquire och deras fullkomligt förkrossande porträtt att Robert Downey Jr i det senaste numret. Eller New Yorkers alla ofattbart djuplodande och välresearchade reportage.
Och det är dessa underhållande upplevelser som fått mig att söka mig bakåt. Det är så jag funkar. Jag kan liksom inte kallt gå på rekommendationer – jag vet ju att många före mig tjatat om dessa new journalism-hjältar. Jag måste hitta det själv, koppla ihop det med något jag är i skriande behov av för stunden: intryck, fortbildning, fördjupning.
Ju mer man skriver desto mer måste man se hur andra skriver.
Därav Gay Talese-antologin, som enligt utsago ska rymma flera av magasinshistoriens mest fulländade porträtt, många från Esquires uppenbart högkvalitativa sextiotal, inklusive det om Joe DiMaggio (The Silent Season of the Hero) och det om Frank Sinatra (Frank Sinatra Has a Cold), som jag en sen kväll på kontoret skrev ut på 30 bläcktyngda A4-sidor, varav jag bara hann läsa de första 10 innan sidorna till slut frasades sönder bland bråtet nere i skinnväskan.

Mina eftergymnasiala studier sträcker sig till två genomlidna och oavslutade terminer på Kaggeholm Folkhögskolas högst tvivelaktiga journalist-kurs. Vår klassansvariga lärare på denna lokalreporterfabrik var en en osäker trettioåring som led av plågsam brist på pedagogik, som aldrig hade jobbat med skrivande journalistik (!), som bara hade spridda erfarenheter från diverse radio- och teveredaktioner och som, kom det fram, hade tagit jobbet för att han just då »inte hade så mycket uppdrag«.
Jag kommer förmodligen aldrig studera mer i mitt liv.
Men det är nu jag lär mig.