DN Kulturs dåsiga filmsidor och New Yorkers blogg-ripoff

Fincher känner sig inte tagen på sängen.

Den vecka DN Kultur inte har någon verklig anledning att raljera över Hollywood hittar de på en. På fredagens filmsida fick vi veta att »Hollywoods påhittighet när det gäller att berättiga kärlek mellan äldre man och ung kvinna inte har några gränser«. Varpå tidningen påpekar att i den kommande filmen The Curious Case of Benjamin Button leder en romans mellan en 50-årig Brad Pitt och en 30-årig Cate Blanchett till att Pitts karaktär börjar åldras baklänges.
»Dream on«, avslutar DN Kultur.
Alltså, om man nu har en vinjett som heter »Nästan alla talar om...« kanske man hellre borde påpeka att den David Fincher-regisserade The Curious Case of Benjamin Button är ett manus man i Hollywood pratat om att filma i flera år, att den baseras på en F. Scott Fitzgerald-berättelse och att vad premissen egentligen går ut på är att en man föds som 70-åring och därefter åldras baklänges.
Ska man raljera ska man åtminstone raljera rätt.

Skulle man vilja fördjupa saken – dream on, filmredaktionen – kunde man också berätta att anledningen till att filmen filmas just nu är ännu ett av de där tekniska genombrottens förtjänst. Istället för att låta olika skådisar spela Benjamin Button i olika åldrar kommer man låta olika skådisar spela scenerna, vartefter man kommer låta Brad Pitt spela samma scener, för att sedan morfa in Pitts huvud på de olika åldrarnas kroppar.
Låter det snurrigt? Det är ungefär så snurrigt som David Fincher själv verkar tycka att det är, när han kommenterar filmen i ett superbt porträtt i senaste numret av Esquire.
»I sure hope we're right«, säger han om den förestående inspelningen. »Or it's going to be terrible.«

Mer film:
New Yorker hade en sådär mumsigt lång artikel häromsistens (läs här på deras snygga, nya sajt) på ett resonemang jag tidigare själv varit inne på, bland annat i den här bloggtexten. Den om hur Hollywoods mainstream-filmers nya berättartekniker och omkastade kronologier påverkar storysarna.
New Yorkers David Denby rör sig kring samma exempel jag själv var inne på, från Pulp Fiction via Memento till Alejandro González Iñárritus filmer, men gräver också betydligt djupare i filmhistorien.
Och precis som i min bloggtext landar Denbys resonemang i huruvida dessa nya berättartekniker, denna huller-om-buller-dramaturgi och kringkastande klippning, verkligen fyller en funktion eller bara är effektsökeri.
Vilka filmer man sedan anser ror hem det hela det må vara subjektivt. Där jag ansåg Memento vara en tunn story wrappad i en uppfinningsrikt baklängesgrepp finner Denby den en »brutal thrust at our unconscious«. Där jag fann 21 Gram lyckad frågar sig Denby om Iñárritu inte har klippt filmen till småbitar för att »give soap-opera dismalness the appearance of radical art.«
Det var i alla fall roligt när han kallade Babel för »the highbrow globalist tearjerker«.
Däremot fattar jag inte vad han menar när han säger att Miami Vice är »heavily loaded with subplots and complicated information«. Måste ha fått hjärnsläpp där, då Miami Vice är en av de mest raka och storymässigt enkelspåriga filmer som kommit på sistone.