tisdag, februari 20, 2007

Örjan Rambergs skägg



Jag var på Dramaten i förra veckan. En omtumlande upplevelse. Fick ungefär samma känsla som när jag spenderade min första kväll på Riche, såg mitt första Sopranos-avsnitt eller läste mitt första nummer av Vanity Fair, då en ny, anrik, outforskad, förmodat spännande och garanterat högkvalitativ värld öppnade sig för mig.
Mina tidigare teatererfarenheter sträcker sig till en skoluppsättning av Romeo & Julia (högstadiet, cirka tolv år sedan), Stadsteaterns version av Martin Kellermans Rocky (serien var bättre) och poppjäsen Apberget på Hamnmagasinet i Umeå, sent nittiotal, spelad av en tidig upplaga av Klungan-gänget. I en Flare-intervju kallade jag Plan B, som Klungan hette då, för »punkteater« och det var väl så långt ifrån Dramaten man kunde komma.
Men jeez, Dramaten är ju grejen!
Det är visserligen inte lika bekvämt som att gå på bio. Man måste tajma in föreställningen rålänge i förväg och det finns inte lika mycket att välja bland. Men såna petitesser vägs upp, dels av att man kan köpa vin i foajén och dels av den låga prassel- och prattoleransen, vilken gör att alla sitter som på helspänn hela kvällen, andäktigt fokuserade på det som händer där framme.
Dessutom är ju Dramaten en seriös Stockholmsinstitution och man liksom känner Ingmar Bergmans fotsvett ånga upp från golvet. Det glänser av guldstuckaturer och skiner från marmorpelare. Publiken består till 70% av grånade herrar i snyggt slitna manchesterkavajer. Och alla tittar vi på en pjäs som är hundra år gammal.
Det är, som John Travolta skulle sagt i Pulp Fiction, som ett museum med puls.

Pjäsen, Dödsdansen, var fin. Sådär dåraktigt neurotisk och mörk, ungefär som She's So Lovely med Sean Penn eller Richard Linklaters Tape. Man fick se en alkad man, hans omsesidigt hatade hustru och hennes långväga kusin kollidera i vad man i filmvärlden skulle kalla »kammarspel«.
En indierulle, med andra ord.
Skådisinsatserna var magnifika. Jag förvånades över hur mycket folk, mig inräknad, skrattade. Och det var lite coolt hur den alkade mannen – i del två, som visades efter vinpausen – hade nyktrat till och liksom tokmanipulerade ut alla andra.
Men allra, allra bäst var såklart Örjan Rambergs skägg. Gråsprängt och fylligt på ett sätt inte ens den mest stylade femtiplus-författare skulle kunna uppbåda. Autentiskt på ett sätt ingen filmkaraktär lyckats utstråla. Det var pur magi, straight outta PA&Co.
Efter föreställningen gick jag ut och lade handen på Margareta Krooks uppvärmda mage och tänkte att de senaste fyra timmarna varit av de bästa filmkvällar jag haft på mycket, mycket länge.
Live, dessutom.

Vill härmed också framföra mitt djupaste tack till min gode vän Arvid, som i egenskap av hårt arbetande Dramaten-riggare förärade mig biljetterna – helt gratis. I owe you one.

6 Kommentarer:

Anonymous myrica skrev...

men konrad, inte är margareta krooks mage varm, det är bara en skröna, du måste ha varit berusad...
eller vem var det som sa det?

februari 20, 2007 6:41 em  
Blogger Lidbom skrev...

Teater: garderob
Bio: ha vinterrocken i knät

Easy choice.

februari 20, 2007 10:37 em  
Anonymous viktor silfver skrev...

ursäkta, men jag tycker du skriver så jävla bra. fortsätt.

februari 21, 2007 1:09 em  
Anonymous Konrad skrev...

Myrica: Jamen hur rimligt ÄR det att statyn skulle vara uppvärmd? Lät ju lång väg som en Råttan-i-pizzan-skröna. Vilket det kanske fortfarande är. Jag var nog bara lite varm av vinet när jag kände på magen...

Olle: Fast jag satt ändå med rocken på på Dramaten. Har väl vanan inne från biobesöken.

Vikor: Inget att be om ursäkt för. Men tack! Jag kommer fortsätta.

februari 21, 2007 2:20 em  
Anonymous Anonym skrev...

Maggan är uppvärmd via elslingor. Notera att hon aldrig blir snötäckt.

februari 25, 2007 8:53 em  
Blogger Aron skrev...

Du var inte berusad. Däremot finns en viss risk att statyn var berusad. Den brukar vara det. En kompis till mig har sett den skjuta hors. Samma kompis som statyn erbjöd sex mot betalning för att ha råd med mera hors. Du skriver jävligt bra Konrad. JAg börjar bli lite avundsjuk.

Aron

februari 28, 2007 4:01 em  

Skicka en kommentar

<< Hem