Njutningar

Har januari någonsin varit så här varm och vacker?
Jag minns den för fyra år sedan. Jag och X på promenad runt Kungsholmen, bara några dagar efter nyår. Kungsholmsstrand, runt Stadshuset, ut på en stelnad Riddarfjärd.
Det var 19 minusgrader ute. Det kändes som om helvetet frusit till is.
Men så var livet också lite svårare då. Det var djupa depressioner och förvirrande identiteter, krossade hjärtan och stundande aborter – de tidiga tjugoårens alla källor till dramatik, höjt i en dunkel dimma av obotlig bakisångest.
Fyra år senare gör jag en intervju på Djurgården. Upplever ynnesten av att få promenera tillbaka till Stureplan, strax innan lunch, och se solen och båtarna och utsikten över Skeppsholmen. Det viner kring öronen, ögonen rinner. Men det är nog inte mer än någon enstaka minusgrad, om ens det. Strandvägen är fylld av slask. En brevbärare springer runt i shorts.
Jag ska inte idyllisera sönder saker, säga att jag de senaste fyra åren »hittat hem« eller så. Jag blir fortfarande full och förvirrad. Men ibland, i stunder som dessa, är livet är förjävla fint.

Annars pratas det mycket trivsel just nu. Kjell ropade »Sluta mobba medelklassen!« i en nylig Residence-krönika. Jonas skriver sakligt om en söndagsmiddag och blottar fördomar. Caroline säger att hon älskar att vara medelklasskid – men påpekar tre gånger att hon menar allvar, att hon inte är ironisk.
För mig är det som med ödet – jag tänker inte ens på det. Det har aldrig slagit mig att jag skulle skämmas eller känna skuld. Jag känner mig aldrig hotad.
Snarare blir jag förvirrad varje gång till exempel Anna Hellsten – en skribent jag någonstans identifierar mig med – börjar ursäkta sig när hon pratar lägenhetsköp och restaurangbesök. Alltid ett litet »kalla mig småborgerlig, men...« som en obligatorisk brasklapp. Synd.

Brasklappar var för övrigt en av de saker jag ville undvika med den här bloggen. Så lätt att trilla dit – när man läser så mycket, håller koll på så mycket – och liksom blinka lite medvetet varje gång man skriver något personligt, och därmed lite farligt blottande, som någon annan kunde ha förbehåll mot.
För att inte tala om de numera bloggklassiska ursäkterna kring varför man inte skrivit på sistone.

»It was the first time I felt that how pitying someone and wanting to fuck them can get all tangled up in your head. Overwelming sadness – meanwhile you got a rodney. Is that sick? I think... uhm, yeah, I think that's sick.«
– Robert Downey Jr, Kiss Kiss Bang Bang