Anteckningsblock

Sitter med en skribentvän på en restaurang på Söder och diskuterar anteckningsblock. Han föredrar Moleskin. Påstår att han köper dem för att de är dyrast och att han just därför avhåller sig från att tappa bort dem.
Själv föredrar jag Mujis A6-block, mörkt gråa med oblekt papper. Skulle gärna använda Moleskin men de har för hårda pärmar. Muji-blocken är förhållandevis tunna, passar i innerfickan och liksom böjer sig efter kroppen.
»Moleskin har tunna också«, säger min vän och det har han såklart rätt i.
Men har man väl hittat sitt block så har man.

Ibland hittar jag anteckningar i mitt block jag inte vet varför jag skrev ner. Små lösryckta detaljer man kanske hoppades på att en gång hitta ett sammanhang för, ett användningsområde.
Man sitter på tunnelbanan och ser att vattnet under Tranebergsbron är fyllt av stora isskärvor, som om bitarna från en gigantisk krossad fönsterruta varsamt lagts ut på ytan. Man antecknar.
Man står på balkongen och röker och ser en lång vit limousin dra förbi på vägen utanför. Man tar ett till bloss och när man vänder upp blicken igen ser man en till limousin köra förbi, en exakt likadan. Man tänker: déjà vu! Man tänker på den där scenen i första Matrix-filmen, den med katten. Man antecknar.
Man sitter på jobbet och ser hur det sitter en tjej i lägenheten rakt över gatan, mitt emot arbetsplatsen. Man ser rakt in i hennes hem, hur hon går omkring, i linne, sätter sig framför datorn, jobbar lite. Hur hon säckar ner i soffan, ett magasin i knät, bläddrar lite, sätter på teven. Hur hon sitter i köket och äter lunch, ömsom tuggar, ömsom tittar åt sidan, blicken fäst långt, långt bort. Man antecknar.

Senare på kvällen pratar vi om vikten av att våga skriva dåligt.