Anteckningar i transit

Tåget in mot JFK Airport svävar strax ovanför takåsarna, tusentals ljus börjar blänka i skymningen, solen bakom horisonten, Brooklyn.
Någonstans där ute ser jag två eldar flamma till. De kastar eldklot fem-sex meter upp i luften, som brinnande oljebrunnar. Som en scen ur en film. Avslutningen. Den muteade sekvensen, resan tillbaka, flimrande bilder från bilfönster. Och Antony som soundtrack, hans tolkning av Leonard Cohens If It Be Your Will, i hörlurarna
Eldar. En sån detalj. Som ekorrarna som skuttade förbi utanför dinern på Fulton Street. Som råttorna som smet in bakom byggplanket på avgatan i downtown. Som mannen som sålde sexpamfletter för en dollar vid tunnelbanenedgången. 100 olika positioner. »Don’t try em all on one night.«

New York. Det började sätta sig mot slutet. De sista tre dagarna. Äntligen kunde jag tillåta mig känna en förändring. Kanske lyckades jag bara slappna av.
För jag missade ju Umeå. Jag missade nedvarvande veckor, teveserier i multum, att gå i ide. Istället fick jag virvelvinden, utgångar, bakfylla, julafton på bio, varm regnig nyårsafton. Att sova på golvet i loftlägenheten, under det sex meter höga taket, grova bruna bjälkar och Fdr Drive strax utanför fönstret. Bruset.
Klart det tar ett tag att varva ner.

2007 kommer med största sannolikhet se väldigt annorlunda ut. På jobbfronten, på privatlivsfronten. Fast jobb igen, singel igen. Tjugofem år och känslan av att man gjort det förut. Kontoret, singellivet, en bostadsrätt i innerstan.
Så man får motivera sig. Säga: The second coming! Säga: Jag har faktiskt inte gjort det förut, inte med dessa förutsättningar.
Jag skrev inte då. Jag såg inte möjligheterna då. Utvägarna.
Jag mådde helt enkelt inte lika bra då.

Local time at destination: 04:16. Hela planet sover utom jag. Mörkt utanför flygplansfönstret. Urskiljer små molntussar.
I tisdags avslutade vi en shoppingdag – tog oss ända upp till 42:a gatan och gjorde Fifth Avenue – med att ta en drink på Gramercy Park Hotel. Detta något nyinvigda, av Julan Schnabel brutalt inredda Ian Schrager-hotell.
Kändes som att sjunka ner i en konferensanläggning för Skull & Bones. Dunkelt, murrigt. Sammetsfåtöljer. Konstverk stora som sovrumsväggar, en Warhol i lobbyn. Blottat trä i pelare och tak, ohyvlade plankor, stickorna syntes på håll.
Och servitriserna, så oerhört vackra, så uppenbart typecastade i sina blonda hårslingor och lilla svarta. Undrar om de ingick i Schnabels koncept.
Gradvall levererade backstoryn om hotellet i Residence Hem & Trend. Läs här.

Bra ställe att köpa tidningar på: Universal News i Soho, på Broadway nära Broome Street. Har allt.

Local time at destination: 06.23.
Just sett All the King’s Men på den flimriga lilla skärmen i stolen framför mig. Sean Penn, Jude Law, Patricia Clarkson, Mark Ruffalo, Anthony Hopkins, Kate Winslet och James Gandolfini.
En oväntat bra film. Oväntat oväntad – vridningarna i storyn. Hur den egentligen är Jude Laws film, inte Sean Penns som man trodde. Men kanske mest detta – vilket är den stora lilla lyckan med USA-resorna – att få se filmer utan att vara proppad med förhandsinfo. Att se en film utan att ha fjorton blogginlägg och DN-recension surrande i skallen.
Film blir bättre så – isolerad.

Vi har sett en del svensk film under vistelsen. Fredrik Lindströms och Felix Herngrens Vuxna Människor från 1999 framstår alltmer som en av Sveriges bästa. Voice overn i början är odödlig. Herngren hos familjerådgivaren, hans tankar: »Hon ser lite kåt ut. Hon kanske vill ligga med mig.« Lindströms uppföljare Känd från TV nådde inte lika högt. Lite svajig, ofokuserad – men ändå återsevärd.
Och efter den där drinken på Gramercy Park Hotel åkte vi hem och såg Ben & Gunnar på powerbooken.
Dagen efter, i tunnelbaneuppgången vid Spring Street, såg vi två män träffas, till synes för första gången på länge. De kramades, utbytte nyårshälsningar, varpå den ene utbrast:
»I really like you beard!«
Jag och A höll oss för skratt tills vi var utom hörhåll.

Av isle, window och middle är middle såklart värst. Sitter inklämd mellan två sovande medresenärer. Laptopen till hälften uppfälld mellan knät och den påträngande stolen framför mig.
Sista timmen nu. Jag är bestulen min natt, sömnlös flight, nån timmes slummer bara. Det var kväll när jag åkte, det är redan morgon i London.
Aldrig att jag lyckas sova på flygplan.