Anteckningar från läsfåtöljen

Micke och Benke – två skägglösa författare med böljande lockar.

I veckan gav jag upp.
Fick Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst i födelsedagsklapp för ett par månader sedan och har kämpat med den sedan dess. Nu pallar jag inte längre.
Alltså, jag älskar killen. Och boken är verkligen enastående vackert formulerad, med omsorgsfullt framskissade karaktärer och flera prestationsångestframkallande liknelser. Men texten är så genomgående jämntjock och lider så total brist på story att jag halvvägs in finner mig nödgad att ta en paus från läsandet. Det finns liksom ingen motor i berättelsen, ingen morot som får en att vilja läsa vidare.
Sen hjälper det såklart inte att tematiken knappast stryker mig medhårs – medelålders kvinna gör upp med föräldraskapet och männen i sitt liv (jag riktigt känner hur vuxenpoängen sipprar mig ur händerna).
Någon av dagspressrecensenterna liknade Benkes själva metod med att han slår upp ett tält i huvudkaraktärens inre, sen sitter han där på en pall och väntar på att konturerna av vederbörande tar form. En träffande beskrivning – på gott och ont. Hans förra, rättmätigt hyllade Gregorius var skriven i exakt samma sävliga, sörplande prosa. Men där fanns i alla fall döden som ständigt närvarande nervmoment – och dessutom satt man hela tiden på helspänn och jämförde detaljer med Doktor Glas.

Så jag återvänder till Michael Chabon istället, och hans debutbok The Mysteries of Pittsburgh. Rapp och raffinerad ungdomskildring, befriande fritt från vuxendravel. Perfekt!
Romanen är en film i vardande, i regi av Dodgeball-regissören (!) Rawson Marshall Thurber och med Sienna Miller, Peter Sarsgaard och Door in the Floor-favoriten Jon Foster i rollerna. Ska bli najs att kolla en Chabon-filmatisering där man läst boken innan, till skillnad från Wonder Boys som sågs femtontalet gånger innan jag tog mig an texten.

Och just det, angående rubriken på detta inlägg: det är ljug, jag har ingen läsfåtölj, jag läser i sängen eller nerknölad i min alldeles för lilla soffa. Men jag skulle gärna ha en. Helst en Lamino, det är den mest bekväma stol jag någonsin suttit i. Ser framför mig en sådan placerad i ett lämpligt hörn i en stor och vacker våning, under en enorm bokhyllevägg och med någon fräck vintage-golvlampa intill.
Ah, dessa inredningsdrömmar, vilda och högt flygande i fantasin, och till synes lika långt ifrån förverkligande som tonårsdrömmen man hade om en karriär som skribent – det vill säga ungefär tio år.


Bonusbild: Yngve Ekström betraktar läsvinkeln på sin Lamino (1956).