Si och magasinsdöden

Si Newhouse, som påminner lite om tevestationchefen i Aaron Sorkins Sports Night, tillsammans med Tina Brown.

För de som är det minsta intresserade av vart tidningsbranschen är på väg finns det två texter man bör ha läst den senaste tiden. Båda är porträtt på starka tidningsmän, inom varsina falanger – dagspress och magasin.
Det ena är Vanity Fairs starka text om Arthur Ochs Sulzberger Jr, fjärde generationens publicist på The New York Times. En alltigenom dyster läsning för den dagspressvurmande.
Det andra, mer aktuella och för mig mer närstående, är tidningen New Yorks porträtt på Si Newhouse, 81-årig förlagsman på legendariska Conde Nast.
Si var den som omdanade kvinnotidningarna på 1970-talet, väckte liv i Vanity Fair i början på 1980-talet, och fostrat starka redaktörer som Tina Brown (New Yorker och Vanity Fair), Anna Wintour (Vogue) och Graydon Carter (Vanity Fair).
Hans senaste och, misstänker man, sista kärleksaffär i magasinsbranschen var den högbrynta och av Olle Lidbom älskade affärstidningen Portfolio som lades ner härom månaden.

Porträttet är viktigt, inte bara för den underbart medieporriga magasinshistoriken, utan för att det tar temperaturen på vad magasinens roll kommer vara i framtiden. Alla tongivande redaktörer är intervjuade – Wintour, Carter, David Remnick på New Yorker – och alla får ge sin syn på saken.
Graydon Carter är givetvis sedvanligt självgod och proppmätt (hans vikt kommenteras faktiskt i artikeln, »you try opening a restaurant and not gaining weight«, kommenterar han), och menar att så länge man berättar fängslande historier har tar bra bilder har även magasinet en plats på mediehimlen – vilket han har en poäng med.
New Yorkers David Remnick är, däremot, mer skeptisk:
»Look, the economic climate is awful. There’s no reason anything in this world stays the same. Only a fool, and I don’t think there are any fools involved in this story, would assume that the picture, right at this moment, is going to stay the same.«

Själv börjar jag faktiskt känslomässigt förbereda mig på att även de tryckta magasinen kommer försvinna inom, säg, tio år.
Det tar såklart emot att erkänna, magasinsnörd sedan barnsben som jag är, men ju mer jag använder internet, ju mer jag använder min iPhone, ju mer jag längtar efter en vettig Kindle-liknande läsplatta, desto mer börjar jag misstänka att även magasinsupplevelsen – den som allt som oftast sker i soffan, på bussen, i flygplan, än så länge en bit bort från datorn – kommer att ersättas av digitala alternativ.
Jag menar, vad är det som säger att inte »stora berättelser och fantastiska bilder«, för att citera Graydon, inte kommer kunna avnjutas lika bra, eller bättre, på en läsplatta?
Om det finns någon framtid för magasinen så gissar jag att de kommer luta åt tidningar som Man About Town, Acne Paper och Fantastic Man. Lyxiga skrytprodukter, inte sällan finanserade av en annan typ av verksamhet, som reklambyråer eller klädföretag.