Flight Control

Fönsterplats ovanför kykladerna.

Det tar emot att erkänna, särskilt med tanke på hur mycket jag tycker om att resa, hur mycket jag uppskattar att få göra dessa jobbutflykter, att få möta platser och människor jag aldrig skulle få uppleva annars, men jag har börjat bli flygrädd.
Det har smugit sig på. När jag var liten, och med hyfsad regelbundenhet flög mellan Umeå och kusinerna i Stockholm, hade jag ingen flygrädsla. Vet inte hur jag tänkte, men jag var ett ganska lugnt barn. Man klev in i en plåtburk och kom ut på andra sidan, antar jag. Inget konstigt.
Medvetenheten om den galenskap som själva flygandet är kom istället under en inflygning till Bologna när jag var 21, då planet, i vad som kändes som en evighet, började vobbla och kränga som en okontrollerad pappersdrake medan jag såg den allt ostadigare, bebyggda och uppenbart onödlandbara marken nedanför min fönsterplats.
Nyckelordet här är givetvis kontroll, och länge har jag kunnat kliva på den inte helt oansenliga mängd plan jag nyttjat de senaste sju åren med en slags förtröstan i den insikten: när man väl är där uppe finns det absolut ingenting man kan göra. Vilket på ett märkligt självsadistiskt vis gjort att jag som en liten ritual, under några få sekunder, kommit till freds i en Ivan Drago-doftande tanke: »If I die, I die«.
Måhända sjukt, men det har funkat.

Tills nu. Nu lyckas jag inte hålla rädslorna borta längre. Nu lyckas jag inte dämpa svindeltankarna, inte hejda den löjliga reflexen att hålla i mig när planet stöter på en enkel luftgrop. Särskilt inte när jag, som idag, flyger korta, 25-minuterslånga flighter, små hopp över himlen, då man håller en ständig och svindelirriterande ögonkontakt med marken nedanför, och då man aldrig kommer upp i en stadig, stabil marschhöjd. Något som blir alldeles extra jobbigt om jag, som idag, sitter vid fönsterplats.
Min fantastiska flickvän, som en gång innehaft flygcertifikat, har berättat att det är ohyggligt svårt att störta ett plan. Att lufttrycket gör att planet "vill" stanna i luften, det kan flyga på bara en motor, att det är förvanande hur många som faktiskt överlever flygkraschar, att de flesta olyckor sker vid start och landning, samt att ett av de få men givetvis ovanliga sätten att krascha är om planet gör en för tvärt sväng just vid start, då det skulle kunna gå in i en vortexliknande snurrspiral ned mot säker död och förstörelse.
Vilket givetvis inte lugnat mig nämnvärt.

Men kanske har denna accellererade flygrädsla att göra med just de nära: flickvän, familj och vänner, brorsöner- och döttrar man för sitt liv inte vill överge. En växande känsla av gemenskap man i sina tidiga, möjligtvis något mer dödsföraktande vuxenår inte hade särskilt närvarande. Kanske börjar man bara bli nervklen, allt mer kontrollfreakish och plågsamt medveten om sin egen meningslösa död.
Dramatisk i tanken blir jag i alla fall, när jag nu skriver dessa rader i gångsätet på flyget från Aten tillbaka till Zürich.
Gångsäte. Det funkar faktiskt bättre, av någon skruvad anledning. Den hisnande höjden där utanför fönstret kommer mer på avstånd, man ser inte marken, molnen blir små gulliga tussar, och man kan utan problem inbilla sig att eventuella ryckigheter och luftgropar bara är som smågrus min trehjuling rammar på asfalten utanför min barndoms radhus på Mariehem i Umeå.
Ett glas vin på det och jag är snart hemma.